En bidragande orsak till den landsomfattande bristen på sjuksköterskor är det löneupprop som under våren spridit sig bland nyutexaminerade sjuksköterskor. De har krävt minst 24 000 kronor i ingångslön.
En del av dem har också lyckats få igenom sina lönekrav. Men frågan är om de börjat i rätt ända. För problemet med låga sjuksköterskelöner handlar inte primärt om låga ingångslöner, utan att själva lönestrukturen är alltför sammanpressad. Kort sagt, att varken erfarenhet, ansvar eller vidareutbildning ger någon större utdelning i lönekuvertet.
2011 var, enligt Vårdförbundet, genomsnittslönen 26 876 kronor i månaden för en landstingsanställd sjuksköterska. I snitt tar det 19 år innan en ”specialistsjuksköterska har en högre lön än en grundutbildad med hänsyn till inkomstbortfall vid studier och studieskulder”. För exempelvis en skol- eller röntgensjuksköterska lönar sig vidareutbildningen inte ekonomiskt innan pensionen.
Sett ur detta perspektiv är det inte underligt att allt färre specialiserar sig. Ändå väljer sjuksköterskorna än en gång att fokusera sina krav på sin ingångslön snarare än på sin slutlön, trots att de, i likhet med många andra yrkesgrupper, skulle tjäna på en större lönespridning.
Alla former av förändring kräver dock att sjuksköterskorna blir tuffare. För när det väl kommit till kritan har det genom åren inte blivit mycket mer än en tummetott kvar av kraven på högre löner.
Men tiderna håller på att förändras. Det goda med vårens löneupprop är att de nyutbildade sjuksköterskorna inte tycks ha fallit till föga. De har valt bort de arbetsgivare som inte gett dem den lön de krävt. Landstingen och kommunerna är dessutom, till skillnad från förr, inte de enda som anställer sjuksköterskor. Valfrihetsreformerna inom vården har breddat arbetsmarknaden. Fler sjuksköterskor väljer också, åtminstone tidvis, att arbeta utomlands.
Förutsättningarna för sjuksköterskorna att få höjda löner blir därmed allt bättre.