Arbetslaget är ekumeniskt och består av två diakoner, tre präster och en pastor. Expeditionen finns vid ingång 70, men de som arbetar där rör sig över hela sjukhuset och har de mest skiftande arbetsuppgifter. Det blir många samtal med sjuka och anhöriga till sjuka eller döende.
– Det kan handla om korta möten med någon vårdsökande i någon korridor eller flera längre samtal i följd. Vi håller också gudstjänster och har seminarier i bland annat etikfrågor för personal, säger Kerstin Dillmar, präst i sjukhuskyrkan.
– I akuta situationer handlar det ofta om att vi lyssnar och skapar utrymme för människor att sätta ord på sina upplevelser.
Kontakten med Sjukhuskyrkan bygger helt på patientens eller de närståendes önskemål. Sjukhuskyrkan för inga journaler och de läser inte heller några. Man behöver inte vara med i statskyrkan för att få denna kontakt. Ambitionen är att förmedla andlig omsorg, oavsett trostillhörighet hos den som behöver den. Teamet har många gånger samtalat och bett med människor med annan trostillhörighet än den kristna. Det blir också många samtal med personer som säger sig sakna tro.
– Samtalen kan handla om livet och varför det blev som det blev. Vid en dödsbädd kan de anhöriga få berätta om den döde. Ibland kan det kännas skönt för de anhöriga att någon av oss är kvar i rummet när de lämnar det, säger Kerstin Dillmar.
– När jobbet är som bäst känns det som att vi kan bidra till att man kan se livet från ett annat håll, att det känns lite bättre, eller kommer att göra det så småningom, säger Tove Gullstrand som är diakon.
Kontakten är oftast över för Sjukhuskyrkans del när en patient lämnar sjukhuset. Men dennes liv kan vara helt förändrat, såväl inombords som rent fysiskt. En helt vanlig dag var den då 19-åriga Lena Nordqvist på väg till en föreläsning på apotekarlinjen. I korsningen Svartbäcksgatan – Sköldungagatan blev hon överkörd av en 12 ton tung lastbil. Det är en underdrift att påstå att det förändrade hennes liv.
– Jag var i två delar, hela jag hade gått ur led. Alla inre organ hade trängts uppåt i kroppen och jag vågade inte se mig omkring hur det hade gått innan jag förlorade medvetandet, berättar hon.
På Akademiska sjukhuset blev hon akut opererad. Föräldrarna kallades upp från Småland medan Lena Nordqvist låg på intensiven och de fick den första kontakten med en sjukhuspräst på Akademiska. Detta eftersom man inte trodde att Lena Nordquist skulle överleva. När hon vaknade till fick hon först kontakt med psykolog. Men den kontakten tyckte hon inte gav henne så mycket. Det föll sig istället mer naturligt att hon fortsatte kontakten med Kerstin Dillmar, samma präst som hennes föräldrar hade träffat när hon låg på intensiven och som sedan hälsat på föräldrarna och henne när hon började bli bättre.
– Kerstin hjälpte mig att komma vidare. Hon såg mig som en person och det kändes skönt att få diskutera med någon. Det bästa var att hon gav mig konkreta alternativ till hur jag kunde se på vad som hänt mig, berättar Lena Nordquist.
De kom bra överens och träffades regelbundet under de sex månader som Lena Nordquist var patient. Hon var visserligen troende innan hon hamnade på sjukhus, men tror att den kontakt hon hade med sjukhuskyrkan kan fungera för vem som helst.
– Är man inte stark kommer man ingenstans. Jag kunde ventilera mina farhågor och vi bad tillsammans. Det gav mig lugn och tillförsikt, säger Lena Nordquist.
Hon fick också med sig en viss styrka att tala för sig. När hon återvände till sina studier i rullstol, visade det sig att skolan inte var handikappanpassad. Hon beskriver hur hon fick tjata på BMC för att de skulle ändra på det. Hon fick tjata sig till en handikappanpassad lägenhet också. Hennes gamla låg på tredje våningen och saknade hiss.
Numera kan det hända att hon tittar in och säger hej i Sjukhuskyrkans expedition vid de fåtaliga tillfällen som hon besöker Akademiska. Men annars har hon ingen kontakt med dem längre.
– Våra kontakter är ofta korta, men alltid i anknytning till själva vårdsituationen. Vi samarbetar med sjukhuskuratorerna och försöker också efter önskemål förmedla kontakter utanför sjukhuset, berättar Tove Gullstrand.
Lena Nordquists olycka ligger nu flera år tillbaka i tiden. Fortfarande kämpar hon med smärtor från skadade nerver. Men hon är lyckligt gift sedan ett år tillbaka och nyligen blev hon färdig apotekare. Mobilen har hon påslagen under vårt möte eftersom hon varit på anställningsintervju och hoppas på att få jobbet.
– Det var så skönt att få diskutera med någon när allt var så söndertrasat, någon som ställde frågan ”tycker du verkligen att ditt människovärde ligger i dina ben?”, säger Lena Nordquist.