De väljare som partiet har kvar är sannolikt sådana som skulle stödja Centern oavsett allianssamarbetet. Riskerna med att distansera sig från den övriga alliansen – eller snarare från Moderaterna – är därför troligen ganska små, medan en egen profilering kan ge nya politiska poäng.
En motsvarande oro har funnits länge inom Kristdemokraterna, medan Folkpartiet tycks ha nöjt sig med att de två andra mindre partierna har större problem med väljarstödet. Men också inom FP syns tecken på att man vill företräda sin egen politik efter snart två mandatperioder i alliansregeringen.
Ett tydligt tecken är den artikel som Ulf Nilsson, ordförande i partiets programgrupp, i veckan publicerade i nättidningen Dagens arena. Nilsson varnade för att inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna urholkats så långt att försäkringarna snart inte fyller sin avsedda funktion. Han påminde om att socialförsäkringen som idé har liberala rötter snarare än socialistiska och klargjorde att Folkpartiet kommer att ta strid för inkomstbortfallsprincipen. Adressen var både regeringskollegerna och de mer vänsterinriktade läsarna av Dagens arena.
Här finns en central konfliktlinje inom alliansen, som dolts under den tid man regerat gemensamt och prioriterat andra typer av frågor. Ännu en konfliktlinje blottlades i fredags när Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton (FP) i Expressen markerade en annan hållning till Europapolitiken än vad Fredrik Reinfeldt (M) tillsammans med Danmarks socialdemokratiska statsminister samma dag markerade i Dagens Nyheter.
Alliansen har gjort stor nytta i svensk politik genom att bryta både Socialdemokraternas eviga monopol på regeringsmakten och partiets så kallade problemformuleringsprivilegium. Ett mått på framgången är hur Socialdemokraternas ordval och prioriteringar har förändrats, med skolpolitiken och delar av skattepolitiken som mest tydliga exempel. Men på sina håll har det också funnits föreställningar om att FP, C och KD skulle acceptera en roll som nischpartier underställda en överordnad moderat ledning – samtidigt som Moderaterna själva gjort sig ideologiskt nollställda och börjat anta drag som i mångas ögon gör partiet till en spegelbild av Socialdemokraterna. Den förra partisekreteraren Sofia Arkelsten talade om M som en ny statsbärande folkrörelse, till synes helt omedveten om vilka associationer detta väckte.
När viljan att tala för sig själv nu allt starkare manifesteras inom de mindre allianspartierna så handlar det inte bara om att man vill ha mer utrymme utan också om en växande sakpolitisk frustration. Man upplever att mycket av det man vill stå för inte kan komma till uttryck med de förhållanden som nu råder.
Betyder detta att det inte finns några förutsättningar för en borgerlig regering efter valet 2014? Jo, det finns det. Poängen är att bara Moderaternas röster aldrig kan räcka för att bilda en riksdagsmajoritet. För detta krävs att de övriga partiernas ställning stärks – och detta är i sin tur troligen en förutsättning för att man ska kunna locka till sig väljare som annars hade föredragit Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. Om alliansen var nyckeln till framgång 2006 så kan självständiga borgerliga partier vara avgörande 2014.
Vill man inget annat än att Socialdemokraterna inte ska regera så kan man rösta på vilket borgerligt parti man vill. Men som övergripande politiskt program är det ganska torftigt. Och en bra koalitionsregering vinner på att vitaliseras av olika perspektiv.