Det märks inte minst på Arlanda där människorna är lika många som i en medelstor stad.
Prästkragen lyser på den svarta skjortan. Bekanta ansikten nickar med ett leende, en köande resenär tittar frågande.
Är det något som har hänt? Nej, flygplatsprästen Unni Frack går bara sin dagliga promenad genom flygplatsens terminaler och passerar resenärer, flygpersonal och säkerhetsvakter. Hon visar att hon har tid för samtal med både resenärer och anställda.
Samtalen som blivit många på de här fyra åren har inte bara haft betydelse för dem hon pratat med.
– Att få befinna sig på en plats där hela världen möts påverkar en. Man blir öppen för olika sätt att förhålla sig till saker. Man kommer fram till att vi är alla väldigt lika. Vi vill alla ha omsorg, stöd och hjälp i olika situationer.
Själavården är ett viktigt område i Svenska kyrkans verksamhet. Anna Karin Hammar, stiftsadjunkt för själavård i Uppsala stift, upplever att det finns ett växande intresse för själavård. Andliga inslag som pilgrimsvandringar, Taizé och frälsarkransen som är ett slags armband som sprids över norra Europa har blivit en del av den traditionella själavården.
– Själavårdande är en av de viktigaste rollerna som kyrkan har att spela i samhället. Vi ser att bikten ökar, det gör även den enskilda välsignelsen som vi erbjuder personer som gått igenom ett svårt livsskede.
UNT skrev nyligen om Svenska kyrkans utveckling av Jourhavande präst; sedan en månad tillbaka erbjuds själavård genom en nystartad chattfunktion över nätet.
Arlanda flygplats är ett annat exempel på hur Svenska kyrkan satsar på själavård. Nyligen annonserade Märsta pastorat efter ytterligare en flygplatspräst. 23 präster har visat intresse.
När UNT träffar Unni Franck en tisdag förmiddag är allt som vanligt. Människor rör sig flyktigt mellan Sky City och Terminal 5. Somliga väntar otåligt framför informationstavlorna, andra släpar handbagaget till eller från ett flygplan. Mitt i vandrandet finns det människor som dricker en kaffe och vilar blicken på flygplanen som lyfter mot skyarna. En flyktig miljö och på samma gång inte. Mitt i tidsjakten finns det människor som söker svar och öppnar sitt hjärta för den som har tid att lyssna.
– Den dynamiken är väldigt spännande. Den här platsen är stor som en medelstor svensk stad så här får man tänka sig att det händer många olika saker.
Varför behövs det en till flygplatspräst på Arlanda?
Unni Franck svarar att det finns ett växande behov. Men så funderar hon lite till:
– Hur många präster har man i en stor stad?
Det säger sig självt, menar hon; på en plats med 17 500 anställda och 65 000 dagliga besökare uppstår såväl akuta kriser som tankar på livets mening och vardag.
Flygplatsens ägare, Swedavia, har haft ett nära samarbete med Svenska kyrkan sedan slutet av 1980-talet. Behovet uppstod då man plötsligt stod med ett stort antal asylsökande på flygplatsen. Sedan dess har samarbetet vuxit och flygplatsprästen är nu en självklar medlem av flygplatsens krisorganisation. Swedavia är överens med Svenska kyrkan om att det behövs en präst till. Flygplatsen är ju igång 24 timmar om dygnet, resonerar flygplatsdirektören Kjell-Åke Westin.
– Vi har haft ett mycket större behov än vad en präst på flygplatsen mäktat med. Här finns behovet dygnet runt. Kyrkan är en naturlig del av samhället i övrigt, så varför ska den inte vara det här?
Har ni funderat över att ta emot företrädare för andra religioner?
– Vi ser inget problem med det, men vi har inte aktivt jobbat med den frågan. Kapellet är öppet för alla religioner och används av alla.
Är det något Unni Franck lärt sig på sina 37 år som präst så är det att vi människor i grunden är lika varandra, oavsett vilket sammanhang vi kommer ifrån.
– Det är en helt annan sak att vara präst här. Jag befinner mig i rörelse hela tiden. Det man lider brist på är att ha någon i tjänsten att bolla med, att dela alla de upplevelser man gör varje dag.
Men snart har hon en kollega, och hon ser gärna fler med tiden. Varför inte en katolsk präst, en pastor och en diakon? De behövs, resonerar hon medan några passagerare i träningsoveraller anländer från en flygresa.
En anställd bakom disken till ett flygbolag berättar att Svenska kyrkans kapell, mellan Sky City och Terminal 5 är välkänt. Kapellet är inte bara en plats för resenärer som vill gifta sig utan får dagligen besök av anställda som söker stillhet. Gästboken som byttes ut i september har redan fått ett antal sidor ifyllda.
På en skylt står det ”Här kan man vänta på flyget, på någon anhörig eller sin själ”. I kapellets bokhylla ryms Bibeln med Baghavad-Gita, Koranen och Mormons bok.
– Kapellet är en övningsplats för att lära sig respektera andras religioner. Vi människor är inte alltid så bra på att möta varandra. Här ber människor från olika religioner sida vid sida, säger Unni Franck.
Samtidigt?
– Det har hänt. Vi tog varandra i hand, jag tror att det betydde något särskilt för oss alla. Sedan gick vi åt varsitt håll. Det var en speciell händelse i vardagen.
Unni Franck håller sig både i kapellet och ute på terminalerna. Hon är själavårdare, vigselförättare, håller i andakter och är Svenska kyrkans representant gentemot de många organisationer som finns på en flygplats. Ibland hamnar hon i samtal med någon som har en annan religiös övertygelse.
– Ett bra samtal är när man kan mötas fast man kommer från helt olika religiösa system. Jag har varit med så länge så jag känner mig trygg i min tro, oavsett vilka åsikter jag möter.
Cecilia Wadstein undervisar i själavård vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Numera är det inte bara blivande präster och diakoner som undervisas, även församlingspedagoger och församlingsmusiker kan vara själasörjare.
– Det är min absoluta erfarenhet och uppfattning att det blivit mer angeläget för människor att få samtala om livet och Gud. För 30 år sedan plockades det andliga sökandet upp av New Age, men kyrkan har i dag blivit mer lyhörd och insett vikten av människors längtan efter att få samtala om det som är angeläget i livet. En del av det är att få samtala om Gud.
Inom Svenska kyrkan pågår en satsning på att vidareutbilda präster och diakoner i andlig vägledning. Modellen kallas för den ignatianska spiritualiteten och är beprövad sedan 1500-talet. Anna Karin Hammar berättar att intresset för denna själavårdsmetod växer i hela landet. Själv tycker hon att den visar mer respekt för konfidenten, den hjälpsökandes relation till Gud.
– Själavården i Svenska kyrkan har sedan 1950-talet varit präglad av psykoanalys, psykodynamisk tradition och av terapeutisk tradition. Nu går vi tillbaka till kyrkans egen tradition och lägger mindre vikt vid själavårdaren och mer vid konfidentens relation till Gud. Själavårdaren blir mer en följeslagare än en terapeut.
Även Unni Franck vill vara en medpassagerare till de människor hon möter på flygplatsen. Hon har tidigare varit kyrkoherde, församlingspräst och universitetspräst vid Uppsala universitet. Medan ett flygplan utanför Sky citys panoramafönster lyfter mot okänd destination säger hon att kyrkan kan lära mycket av miljön på Arlanda, och alla dessa möten mellan människor från när och fjärran.
Om du blev församlingspräst igen, hur skulle du arbeta då?
– Då skulle jag arbeta mer för att människor från olika kultur och bakgrund kan mötas. Det är så vi får ett samhälle att fungera och lär oss av varandra.
Och som själavårdare?
– Jag skulle vara mer lyhörd för kulturella skillnader, ställa fler frågor för att förstå situationen bättre. Det viktiga är inte hur jag kan förändra utan att jag kan lyssna lyhört.