Sista anhalten för avlidna

Genom S:t Eriks kapell, nedför källartrappan, in genom kylrummet. Förbi sju kistor som ska kremeras under morgondagen. Fram till en av de två ugnarna i jätteformat. Tretton minuter senare börjar ugnen nå maxtemperaturen 1 000 grader och genom ett litet hål kan vi se det som en gång var en levande människa bli aska.

Sedan SVT:s Uppdrag granskning avslöjade hur kyrkogårdspersonal krossar kistor vid gravsättningar har han fått svara på många frågor om vad som egentligen händer med avlidnas kroppar från dödsögonblicket fram till begravningsakten och sedermera kremering och gravsättning, eller kistbegravning.
- Jag tror det är viktigt för sorgearbetet att veta vad som egentligen händer med den man sörjer under just den här perioden. Mina kunskaper har alltid hjälpt mig, säger han och leder oss genom det lilla, enkelt ljusprydda kapellet.

Vi tar trappan ned till kylrummet. Utanför står en blå container i miniformat. En halvtimme senare, under ett studiebesök från Lundellska skolan, ska han förklara varför den är full av vackra blomsteruppsättningar.
Nu öppnar han dörren till kylrummet.
Det är kalt. Grått. Kallt och luktlöst. Stort som ett klassrum. På golvet och en hylla ligger ett 20-tal kistor i ljust eller vitt trä. På en kista ligger en mjuk nallebjörn. Den ska göra kroppen och kistan sällskap in i ugnen.

- Här förvaras kropparna från att de blivit kistlagda fram till begravningen. Sedan kan det dröja mellan en och två veckor innan de kremeras, beroende på hur fullt vi har, men vi försöker alltid göra det så snart som möjligt, säger Tord Engström och tillägger huttrande att temperaturen är densamma som i ett kylskåp, ungefär fyra grader.
Vi går vidare mot krematoriets två ugnar. Kremeringsprocessen övervakas av vaktmästarna genom en liten glasruta. Den tar mellan en och en och en halv timme att slutföra.
- Att jobba här handlar mest om teknik. Att se till att brännaren, lufttillförseln och gaspumpen fungerar. Det är som vilket jobb som helst, säger vaktmästaren Lennart Hammarstedt.

Efter kremeringen får skelettdelarna, det enda som finns kvar av kropparna, svalna. Tord Engström öppnar dörren där fyra behållare fulla av grova skelettdelar vilar. Fyra personers kvarlevor. Fyra öden, säger någon. Skelettdelarna mals sedan ned och bildar en grå aska.
- Ibland sorterar kvarnen ut guld som suttit i tänder och då ska det läggas tillbaka i urnan, säger Lennart Hammarstedt och pekar sedan på en metallpinne med tillhörande spikar som förmodligen suttit inopererad i någons knä.
- Sådant här sorterar vi bort, det får inte plats i urnan, säger han.

Vi möter studentklassen från Lundellska skolans vårdprogram. Om en vecka är de färdiga undersköterskor och de flesta har fått jobb inom vården i sommar.
- Det är bra att se vad som händer med dem som avlider, men visst är det lite läskigt, man får tänka på att det är naturligt, säger Elin Larsson samtidigt som hennes klasskamrater går in i kylrummet och ställer sina första frågor.
Blommorna i den blå minicontainern har redan väckt många frågor.
- Dem måste vi tyvärr slänga, de är hopbundna med ståltråd som skulle ta för lång tid att sortera bort eftersom den inte förbränns i ugnarna, säger Tord Engström.

Sista anhalten för avlidna

Mitt i den skira försommargrönskan på Berthåga kyrkogård ligger Upplands enda krematorium. Tord Engström, som är chef för begravningsverksamheten, möter upp vid ingången när UNT kommer på besök.