Aron Wikberg har dyskalkyli men det fick han veta först för ett drygt år sedan efter att ha gjort en utredning. Innan dess hade han aldrig hört talas om sifferblindhet.
– Jag har ju vetat om att jag har svårt med matten men inte att det finns en diagnos för det, säger Aron Wikberg.
Aron Wikberg har slutat skolan för dagen och just nu tycker han att det mesta är toppen. Han pluggar praktikprogrammet på Uvengymnasiet och jobbar ett par dagar i veckan på Biltema där han packar upp varor och hjälper kunder.
– Det är perfekt, jag har inte lika många kurser som på ett nationellt program och så varvar jag med praktik. Jag trivs jättebra.
Han fick hoppa av Handelsprogrammet på Katedralskolan efter en termin när han märkte att det var för svårt att hänga med. Han har även diagnosen add, vilket kan liknas vid adhd, fast utan hyperaktivitet. Under hela grundskoletiden var matte det knivigaste ämnet. Ändå fick han godkänt i betyg i nian.
– Jag kämpade på som sjutton och klarade godkänt men i gymnasiet blev det för mycket.
Aron Wikberg har framför allt svårt att räkna matte. Men han blandar inte ihop siffror, som många tror när de får veta att han är sifferblind.
– Jag har svårt att komma ihåg de olika räknesätten. Jag kan räkna ut ett tal om jag fått hjälp av läraren. Men om det är ett liknande tal nästa dag vet jag inte hur man gör.
I vardagen har han knep för att livet ska funka bättre. Han funderar en stund när han ska ge exempel och kommer på en färsk händelse:
– Häromdagen skulle jag läsa busstidtabellen. Alla siffror... nej, det var inte kul. Det här med att kolla upp när man ska byta från en buss till en annan är jättesvårt.
Är han på stan och vill köpa flera saker samtidigt har han problem att räkna ihop slutsumman. Men då tar han bara fram miniräknaren och plussar ihop.
– Miniräknaren är mitt rättstavningsprogram, säger han och skrattar.
Han har också nedsatt sifferminne och ska han komma ihåg en sifferkod delar han upp talet. Siffrorna 2040 blir 20 40, till exempel.
När han fick diagnosen blev allt lite enklare, tycker han.
– Det är ju bra att lärare vet, då kan de hjälpa mig, annars kanske de tänker att man inte ens försöker.
Oförstående lärare har han annars stor erfarenhet av, från tiden i grundskolan. Av mattelärarna fick han höra att han skulle skärpa till sig. I grundskolan fick han inte heller använda miniräknare.
– De sa alltid att jag fick ta mig i kragen och börja jobba ordentligt. Jag kände mig dum och undrade varför just jag av alla i klassen inte kunde förstå. Sen tjatade de om multiplikationstabellen. De sa att jag var tvungen att lära mig den, annars skulle jag inte klara mig. Men det stämmer inte, jag tycker att det finns många andra lösningar och där borde lärarna vara mer flexibla.
Hur har allt det här påverkat dig?
– Nu när lärarna vet, blir jag tagen på allvar. Tidigare kunde jag ge upp för lätt för läraren sa ändå att jag var dålig. Men nu är det inte så jobbigt längre. Om man tänker att det är ett problem blir det ett problem. Jag försöker se möjligheterna i stället, och där har mina föräldrar hjälpt mig jättemycket.
