Nu har Jan Troells film om Torgny Segerstedt haft premiär (se UNT:s recension i fredags). I en tid när öppen rasism och våldsromantik finner vägen ända in i riksdagen är Segerstedt en av de personer vars liv och gärning visar att Sverige kan bättre.
Hans liv har skildrats många gånger i bokform. Mest lättillgänglig är enligt min uppfattning Anders Johnsons Personligheten och hjordinstinkten, som utgavs av Stiftelsen Torgny Segerstedts minne 2006. Titeln fångar Segerstedts starkt personligt präglade liberalism sådan den visade sig också långt före den kamp mot nazismen som han förde i Handelstidningen. Han blev kontroversiell redan genom sin avhandling i religionshistoria 1903 och valde den publicistiska banan framför den akademiska. I hans världsbild fanns inte mycket plats för konsensus och kompromisser – hotades grundläggande frihetsprinciper så måste man ta strid.
Motviljan mot kollektivism gjorde att Segerstedt före kriget kom på kant med mycket i sin samtid, inräknat den växande socialdemokratin. Men när en grupp köpmän i Göteborg 1939 lyckades få stadens två andra morgontidningar att trycka ett angrepp på Handelstidningens journalistik och klarspråk om nazismen kom starkt stöd från arbetarrörelsen:
”Vi ha inte alltid varit överens med Handelstidningen om de frågor som rört det fackliga området, men när vi i dag tacka professor Segerstedt och Handelstidningen för god vakt är det inte minst för att vi själva slå vakt om demokratiska principer och idéer som vi finna omistliga, och utan vilka en demokratisk arbetarrörelse vore slagen till slant. Tillåt oss att offentligen försäkra att Göteborgs demokratiska arbetare med levande sympati följa professor Segerstedts lysande kulturkamp för ordets frihet.”
De tre köpmännen hette Richard Berlin, Sven Gulin och Valerius Hansson. De följdes av sju redare, 34 advokater och 62 då ännu aktade akademiker från Lund. Andra akademiker och företagsledare samlades till ett motupprop. Göteborgs Fackliga Centralorganisation hade 75 000 medlemmar, men affärsmännen hade makt över annonspengarna. Annonsbojkotten bet naturligtvis inte och i dag vet vi att den knappt märktes i tidningens räkenskaper. Handelstidningens upplaga steg under krigsåren. Att tidningens ekonomi ändå försvagades, fram till nedläggningen 1973, hade andra orsaker.
Men Segerstedt övervakades och av allt att döma har hans akt senare förstörts av Säkerhetspolisen – det hade kanske blivit pinsamt för många om den blivit tillgänglig för forskningen. GHT togs i beslag flera gånger men citerades av BBC och spreds av motståndsrörelserna i Danmark och Norge. När Segerstedt avled våren 1945 visste alla hur kriget skulle sluta, även om han själv inte fick uppleva segerdagen.
De demokratiska partiledare som ledde krigsårens samlingsregering ansåg sig inte ha andra alternativ än den försiktiga linje man valde. Beslagen beställdes av den opolitiske utrikeministern (Christian Günther) och verkställdes av Bondeförbundets justitieminister K G Westman). Inom Socialdemokraterna och Folkpartiet fanns samtidigt en uttalad opposition mot försiktigheten – Segerstedts andreredaktör Knut Peterson satt också i första kammaren på ett FP-mandat.
Kanske kan man tala om en outtalad arbetsfördelning. Segerstedt kunde inte ändra regeringens politik, men genom att han skrev som han gjorde påverkade han alla andra och vidgade därmed ramen för vad som kunde sägas och för vad regeringen själv ansåg sig tvungen att berätta. Sällan har en fri tidning haft större betydelse än Handelstidningen på Torgny Segerstedts tid.