Jag är inte säker på att litteraturen alltid har direktkontakt med samhällets djupaste, ordlösa smärtpunkter. Det kan snarare vara så att den dras till de konflikter som vid en viss tidpunkt blivit möjliga att gestalta i ord utan alltför stor ansträngning, och som ännu framstår som oexploaterade.
I litteraturen kan vi få en aning om – inte om framtiden, men om vart människors föreställningar och förhoppningar är på väg. Det kan avläsas genom de teman och genrer som uppstår – och genom dem vi tappar intresset för. Håller vi på att tappa intresset för science fiction?
– Vi har ingen aning om hur de närmaste femtio åren kommer att bli, och det har gjort science fiction-författarna handfallna, säger Gavin Grant, förläggare på det amerikanska miniförlaget Small Beer Press. Många undrar: Vad ska vi göra nu?
Han saknar bra, samtida sf, men det finns i alla fall ett par saker han vill rekommendera. Sajten Strange Horizons, där han åtminstone ett par gånger om året läser något annorlunda, och Kim Stanley Robinsons roman 2312, som utkom i våras.
– Efter hundra sidor tänkte jag: ”Stan är en sån otrolig optimist.” Hundra sidor till tyckte jag att han var pessimist. I hans böcker är mänskligheten en enda röra, säger Grant, och det hörs att det är menat som beröm.