För tio år sedan fick Sara Rang konstaterat att hon har dyslexi. Innan dess hade hon tack vare att hennes mamma tryckte på fått stöd av skolans speciallärare, men att få diagnosen på papper var ändå skönt.
– För mig kändes det som en lättnad att äntligen få svart på vitt att jag har det här och veta att jag kan få hjälp, säger hon.
Under studietiden i Uppsala har hon kunnat få tentorna anpassade efter sina behov. Men för att göra klart sin masterexamen i statsvetenskap kan hon nu behöva söka sig till ett annat universitet. Och flera lärosäten accepterar inte diagnoser som är äldre än fem år.
– Det är synd att det är så lång väntetid här, många behöver diagnosen snabbt. Om jag hade kommit som ny student utan utredning och tvingats vänta ett år hade jag kanske behövt hoppa av utbildningen, Sara Rang.
Stödet som finns att få varierar mellan olika institutioner på universitetet. Sara Rang berättar om en tenta som hon fick göra om många gånger, men ändå inte klarade.
– Om jag hade fått göra den muntligt hade det säkert fungerat. Men det är svårt att sitta och formulera sig när man inte är så bra på meningsbyggnad. Det känns frustrerande att veta vad man vill säga men inte hur man ska uttrycka det, säger hon.
Till slut fick hon välja en annan kurs. Överlag tycker hon att det borde vara enklare att anpassa tentorna.
– Utbildning på högre nivå ska vara öppen för alla, inte bara de duktiga studenterna, säger hon.