Carlos Lopez kom till Sverige och Gottsunda från Chile när han 4 år.
–Jag var 16 år när jag började komma in i det svenska samhället. Innan dess hade jag bara umgåtts med andra som inte var infödda svenskar. Det var så mycket jag aldrig hade förstått om det svenska samhället.
Det är den korta historien om varför Carlos Lopez i hela sitt liv strävat efter att bli inkluderad och att få andra att känna sig inkluderade. Nu har han fått i uppdrag att göra Uppsala till en mer levande stad.
För Uppsalaborna är han mest känd som salsakungen och grundaren av Uppsala Danscenter. Han lärde sig dansa salsa när han var 15 genom att studera VHS-kassetter med folk som dansade salsa. Han och hans kompisar tittade, pausade och härmade.
– När jag var 18 och nydumpad, hjärtat trasigt, då träffade jag två kompisar på en danskurs. Vi var ute mycket på klubbar och dansade och märkte att många ville att vi skulle lära ut, så vi började hålla egna kurser på nationer och klubbar. Efter två år kom vi på att vi behövde en egen lokal så vi bestämde att vi skulle starta Uppsala Danscenter.
Ett år efter starten höll företaget på att gå i konkurs. Det var svårt att nå ut, intresset tycktes ljummet. På den tiden, 2005, fanns inte sociala medier att marknadsföra sig genom. De bestämde sig för att sätta upp affischer i vartenda hörn i hela Uppsala och breddade utbudet till fler danstyper än bara salsa.
Idag har Uppsala Danscenter 2 500 aktiva medlemmar årligen och är en viktig del av Uppsalas dans och kulturliv. För Carlos Lopez har dansen alltid varit något mycket mer än att med kroppen gå upp i den musik som han älskar. Genom dansen träffade han människor från alla delar av samhället och det var de mötena som han under de senaste åren velat göra något mer av. Under våren 2021 anställdes Carlos Lopez på Centrum för AMP, som verksamhetsledare för den lokala platsorganisationen Forumtorget. Där jobbar han med att skapa en mötesplats för Uppsalaborna.
– Vi vill göra Uppsala till en levande stad genom att skapa mötesplatser som drivs av människor. I Uppsala saknar vi den naturliga mötesplatsen som finns i till exempel New Yorks Bryant Park, där man bland annat har teatrar, skridskobanor och marknader som gör att människor ständigt dras dit. Och det är precis det vi vill göra i Uppsala.
Platsorganisationen Forumtorget är en del av den ideella organisationen Centrum för AMP (Affärs- och medborgarplatsmodellen), vars mål är att utveckla och ta hand om offentliga rum, som torg och parker. Uppsala är pilotprojektet. Går det bra ska konceptet spridas till andra städer i Sverige. Uppsala kommun och fastighetsägare i närområdet finansierar arbetet.
Till Forumtorgets lokal, som ligger på Kungsängsgatan, kommer olika organisationer, föreningar och privatpersoner och lanserar idéer till aktiviteter och andra upplevelser som kan bidra till verksamheten. Hittills har platsorganisationen varit med och arrangerat allt från zumbakvällar på torget till stickning i gränden samt aktiviteter för barn, bland annat Halloweendisco och skridskoskola.
Carlos Lopez visar stolt upp en video från när Uppsalabor dansar zumba i kvällskylan upplysta av hjärtformade lampor, och berättar om hur organisationen jobbar med olika teman efter säsong. I februari var det kärlekstema, nu kommer ett påsktema och efter det ett sommartema både i hur de smyckar platsen och vilka aktiviteter som anordnas. När han berättar om kärlekstemat far han upp och hämtar en kartong med brev.
– Vi gav Uppsalabor papper och penna och fick dem att sätta sig och skriva vad kärlek är för dem. Här har vi resultatet!
Han häller ut breven på bordet och börjar läsa. Med spretig handstil har någon plitat ner: "Kärlek för mig är glädje och lycka men slutar tyvärr i misär och någon blir sårad. Men peppar, peppar, en dag vänder säkert turen."
– Att få människor att uttrycka sig så här är ett bevis på att folk vill vara delaktiga och bry sig.
Delaktighet, möten och inkludering är ord som återkommer när Carlos Lopez pratar. Ord som lätt blir till floskler om man inte gör dem konkreta. När han backar tillbaka till sin egen ungdom får de fina orden och det käcka engagemanget en sorgkant som också förklarar varför han blivit så besatt av att få människor att känna att de ingår.
– Jag har känt mig exkluderad i så stora delar av min uppväxt. När jag gjorde lumpen var vi tre killar som kom från andra länder än Sverige och rasismen fanns där under ytan hela tiden. Då pratade man inte om kultur och att komma från olika världar och nämnde man rasismen ledde det aldrig till någon förändring. Det var inte att de kallade oss saker, mer en slags lågmäld rasism som är svår att beskriva.
Det är 20 år sedan och mycket har hänt i Sverige i arbetet med inkludering i såväl det militära som politiskt och i näringslivet, men segregationen i förorterna kontra innerstan är fortfarande ett faktum. Verksamheten på Forumtorget fyller en viktig funktion för att förena människor i olika åldrar, med olika intressen och bakgrund. Det ska vara en neutral plats som alla människor trivs att vara på.
– Människor tycker i allmänhet om att omge sig med andra människor och det är blandningen av olika människor som skapar dynamik och gör en plats attraktiv. Hit ska man inte komma bara för att man är från ett utsatt område och ska bli omhändertagen. Hit ska alla komma, oavsett var man bor för att utveckla Uppsala tillsammans.
Carlos Lopez springer i väg för att hämta sin jacka. Han vill visa konsten i pergolan och de färgglada lampskärmarna som hänger över Smedsgränd. Alltihop delar i att göra platsen till Uppsalabornas nya vardagsrum.
Fredrik Reinfeldt är ordförande i organisationen Centrum för AMP och den som anställde Carlos Lopez för ett år sedan. Att Carlos rekryterades av den före detta statsministern är något som han är mycket stolt över.
Hur är han?
– Han är trevlig och ödmjuk. Vi kommer från olika världar, men vi möts i viljan att få människor att mötas. Det visade sig också att vi hade samma bild av att spännande städer ofta blir det för att det bor spännande människor där vars kreativitet staden kan ta del av.
Carlos Lopez drog igång arbetet i mars förra året.
– När restriktionerna avhöll människor från att mötas var mitt uppdrag att få människor att göra just det. Och efter isoleringen som pandemin ledde till för många, blev mitt jobb ännu viktigare.