Det är Sallys mamma Lena som berättar om vilka svårigheter familjen gått igenom år efter år. Inte minst blev hon desperat i våras när Sally var inskriven på BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala.
Sallys bägge armar bröts och hon fick opereras efter att personal tillkallat väktare.
Händelsen inträffade när Sally hade blivit orolig och låst in sig på toaletten och sedan vägrat att komma ut. När personal fick upp dörren, rusade hon ut och fångades upp av två väktare, som tryckte upp hennes armar mot väggen.
Efter många påtryckningar lyckades Lena få personalen att anmäla händelsen. Det har i sin tur resulterat i en lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen, som nu utreder om något fel har begåtts. Trots att det gått över ett halvår sedan det hände har ärendet ännu inte avgjorts.
– Sally har sagt att vakterna bände upp armarna mot väggen så hårt att det small till i skelettet medan läkarna på BUP sa att "Sally har kanske lite skört skelett", berättar Lena.
Den största orsaken till att Sally kämpar med livet är att det tagit så lång tid att få rätt sorts vård, anser Lena.
– Psykvården har inte gjort vad de kunnat. Hade vi fått hjälp på en gång hade det kanske inte gått så här långt, säger Lena.
Sally var fram till hon var 14 år en glad och öppen tjej med många kompisar och intressen. Att just hennes dotter började må dåligt hade hon aldrig kunnat föreställa sig.
– Första gången jag upptäckte att Sally skurit sig själv i handleden var i maj 2009. Jag blev chockad och rädd och visste inte vad jag skulle göra. Hon gick i nian och sa att det hänt en sak i skolan men hon ville inte säga vad det var.
Lena kontaktade BUP med ett telefonsamtal, som gick till en sköterska. Svaret som Lena fick löd: "Det är så vanligt i dag att unga flickor skär sig någon gång under tonåren så du kan nog vara lugn för att det går över."
– Jag blev alldeles paff, jag hade inte förväntat mig ett nonchalant svar. Det blev ju så att telefonsamtalet inte ledde någon vart. Jag skulle bara hålla lite koll på Sally.
Ett halvår senare började Sally gymnasiet i Uppsala. Hon stängde dörren om sitt rum och var mycket inne i "sin värld" och för Lena var det svårt att veta om det var normalt för en tonåring att isolera sig och bli inåtvänd.
En helg när Sally varit på ett ungdomsläger och sovit över hade hon tagit en stor mängd alvedon och svimmat. Ledaren för lägret kontaktade inte Lena när det hände, inte förrän efteråt fick hon veta vad som hänt.
I januari 2010, efter lägervistelsen, blev Sally så dålig att hon lades in akut på BUP, barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, där ett team av läkare, psykolog och sjuksköterska försökte reda ut orsakerna till Sallys ångest och självskadebeteende.
– Sally sa att hon inte ville leva, hon hade självmordstankar och kände sig misslyckad, säger Lena.
Sally var så illa däran att hon fick vara kvar på BUP. Där började hon medicineras med antidepressiv medicin och sömntabletter. Men efter en månad skrevs hon ut och familjen hänvisades till den psykiatriska öppenvården, dit Sally kunde komma för samtal.
– När BUP avslutat hennes ärende började hon må dåligt igen. Hon gick inte i skolan och låg bara i sin säng. I samma veva visade det sig att den psykiatriska öppenvården hade semesterstängt. Vi hade ingenstans att vända oss, berättar Lena.
Hemma hade livet vänts upp och ned när Sally blev sjuk. Lena var sjukskriven, hennes sambo och Sallys syskon påverkades också av situationen. Familjen kände att de behövde hjälp och att Sallys situation gick utöver vad de klarade.
– Det som var positivt var att hon ville vara i skolan och vissa dagar var hon där. Men då var man tvungen att gå på tå ännu mer, för hon var bräcklig och skör. Hon åt starka antidepressiva tabletter och medicinen gjorde henne loj och avtrubbad, berättar Lena.
En dag på senhösten försökte Sally ta livet av sig på skolans toalett och hon blev återigen blev inlagd för tvångsvård på BUP.
I januari 2012 bestämdes att personal från det socialpsykiatriska behandlingsteamet i Uppsala skulle ta sig an familjen. Teamet riktar in sig på ungdomar och familjer där tidigare insatser inte fullföljts eller fungerat. Planen var att Sally skulle lära sig hantera svåra känslor och att familjen skulle vara delaktiga.
– I februari tyckte teamet att Sally skulle gå i skolan på heltid, vilket hon också ville. Sedan kom hon hem och låg helt apatisk i sängen. Men så en dag ville hon till skolan igen och jag släppte i väg henne.
Lena kan fortfarande minnas i detalj hur dagen fortskred. Hon skickade ett par sms till Sally och frågade hur det gick och fick till svar: "Det går bra, mamma."
Men så ringde en av Sallys kompisar till Lenas mobil och frågade om Sally verkligen fick köpa läkemedel på Apoteket. Då hade Sally köpt ett paket alvedon och svalt ett tjugotal tabletter. Sallys pappa åkte till akuten med henne där hon behandlades med aktivt kol, som hon fick dricka. Direkt efteråt blev hon inlagd igen och det var under den perioden som hennes armar bröts av två väktare.
Lena har från första början önskat en bättre struktur på Sallys vård. I stället skickades hon ut och in på BUP och det var ingen som tog något helhetsgrepp om Sallys situation, menar Lena.
– Vi ville att hon skulle få professionell vård och terapi på ett behandlingshem så att hon kunde bli frisk igen men Uppsala kommun förhalade beslutet om en placering, säger Lena.
Det dröjde ända fram till juli i år innan Sally kom på ett öppet behandlingshem med egen skola för flickor med neuropsykiatriska diagnoser, tvångssyndrom, fobier och depressioner. Behandlingen baseras bland annat på KBT, kognitiv beteendeterapi.
– Jag trivs jättebra och kommer bra överens med personalen, säger Sally när vi ses i Uppsala efter en helg då hon varit hemma på besök hos sin familj.
Hon bär moderiktiga glasögon i svart och har en rödbrun toning i sitt kortklippta hår. Nervösa rörelser med händerna i knäet är det enda som skvallrar om en inre oro.
Sally berättar om strukturerade dagar med social färdighetsträning och träning som ska få henne att tänka framåt. Hon har också fått lära sig att hantera ilska och kontrollera sin impulsivitet.
– Jag har lagt ilska på mig själv och skadat mig, så jag får jobba med att hantera min frustration och inte vända den mot mig själv. Fortfarande går det upp och ned. Ena timmen är jag glad, nästa kanske jag sitter och gråter i mitt rum, säger hon.
Hon tycker att det är skönt att vara på en plats där dagarna är strukturerade och där hon belönas med mer frihet när hon sköter sig. Exempelvis får hon ta bussen in till stan och gå på biblioteket eller ta en promenad med de andra flickorna på hemmet.
– Det var jobbigt i början men man kommer ganska fort in i det. Det är bättre än BUP, för där satt vi bara och spelade kort och tittade på tve.
Hon saknar sina kompisar och har varken internet eller mobiltelefon. Hon har skrivit några brev till ett par vänner och fått något vykort till svar.
– Jag förstår att de inte har tid att skriva och då kan jag tycka det är dumt att jag inte får ha någon mobil. Man glider ifrån varandra. Jag vet inte hur länge jag stannar men om det går bra, kanske jag kan gå sista terminen i Uppsala och ta studenten och komma hem igen, säger Sally.
Fotnot: Sally och Lena är påhittade namn eftersom Sally är så ung och fortfarande mår dåligt.