Första gången Salihas mamma Zulfiya Mahmodjanova sökte asyl i Sverige var när hon kom hit med sin dåvarande man från Uzbekistan 2009. Hon fick avslag – men såg ingen annan utväg än att stanna kvar i Sverige. Ett år senare föddes Saliha, som i dag är 11 år. Och bara några år senare födde hon två söner, Mahmudjan, 9 år, och Yusuf Shoh, 7 år.
Alla tre barnen är födda och uppväxta i Sverige, går i skola i Uppsala och har sina kompisar här. Familjen har fått flera beslut om utvisning tidigare, men de har inte kunnat verkställas och familjen har stannat kvar i Sverige illegalt. Den här gången är Zulfiya rädd för att det ska bli verklighet – och att hennes barn ska utvisas till ett land de aldrig varit i.
Persiennerna i lägenheten i Gottsunda är nerdragna och den enda ljuskällan i vardagsrummet kommer från de gula lamporna. Yusuf Shoh och Mahmudjan spelar mobilspel. Saliha sitter tyst vid bordet. Hon har inte berättat för sina klasskamrater att hon och hennes familj kan utvisas från Sverige.
– Jag vill inte göra det. Jag vill inte att mina vänner ska tycka synd om mig, säger hon.
Saliha säger att hon inte vet någonting om Uzbekistan och att hon inte heller vill få reda på det. Även hennes mamma har svårt att ta in den hårda verkligheten.
– Mina barn kan inte lämna Sverige. Min äldsta dotter vet att Migrationsverket ska utvisa oss men förstår inte varför hon inte får stanna när hennes kompisar får det.
Zulfiya berättar att det är i takt med att hennes barn blivit äldre som de insett att de inte lever samma liv som sina klasskamrater.
– Barnen har alltid frågat mig varför vi flyttar hela tiden, varför vi inte kan resa utomlands. Nu börjar min dotter som är 11 år förstå allt. Hon har inget bankkort, men det har hennes vänner och bara en sådan grej tycker hon är väldigt jobbig. Hon trivs i skolan men rädslan för att lämna Sverige har gjort henne deprimerad. Hon har börjat bita på fingrarna så att det blir märken.
I Uzbekistan var Zulfiya kuvad av sin man och hans konservativa familj, berättar hon. Zulfiya säger att hon blev lovad ett annat liv och att hon skulle få vidareutbilda sig, bara hon och maken flyttade till Sverige. Men så blev det inte.
– Hans familj ansåg att flickor inte skulle studera och täcka ansiktet, sådana var de. Jag har studerat en fyraårig universitetsutbildning i mitt hemland och hade ett jobb som biträdande avdelningschef på ett universitet, men min man tvingade mig att säga upp mig från det. Han lovade mig att jag kunde studera här, men han lurade mig.
När de kom till Sverige fortsatte exmannen att kontrollera Zulfiya. Hon fick inte söka något jobb eller studera.
– Han hotade mig med att han skulle skicka tillbaka mig till mitt hemland. Jag visste ingenting om hur det fungerade då så jag trodde på min exman.
Exmaken återvände till Uzbekistan 2015 och nu bävar Zulfiya för att han ska får vårdnaden om barnen om familjen blir utvisad. I Uzbekistan är hon och maken nämligen inte skilda och det innebär enligt Zulfiya att hon dessutom kan tvingas bo med exmannen i minst två år på prov, innan en eventuell skiljsmässa kan beviljas.
– Uzbekisk domstol tar ingen hänsyn till om mannen är snäll eller inte, de kan ändå tvinga mig att bo med min man i två–tre år. Jag kan inte leva det livet igen och inte mina barn heller.
Något annat Zulfiya oroar sig för är hur hon ska kunna leva med sin sjukdom i Uzbekistan. Hon har kronisk hepatit B och D, som medför ökad risk för leversvikt och levercancer.
I Uzbekistan finns inte den antivirala behandling som krävs för att minska risken för allvarliga symptom, vilket Zulfiya kan bekräfta genom ett läkarintyg. I intyget rekommenderar en uzbekisk läkare att Zulifiya påbörjar behandling i Sverige.
– Jag har en mycket svår sjukdom och måste gå på en stor hälsokontroll varje halvår. I värsta fall kan sjukdomen utveckla sig till cancer i levern.
Trots att vardagen ofta är mörk finns det en stark strimma hopp som får Zulfiya att fortsätta kämpa: barnens framtid.
– Jag kan inte lämna Sverige. Jag kan inte tänka på det. Jag har funderat på att ta mitt liv, men det kan jag inte heller. Hur ska mina barn klara sig då?
– Jag har uzbekiska kompisar som fått uppehållstillstånd i Sverige. Men vi har inte fått det – det gör att jag känner mig värdelös.
Familjen har levt på knappa marginaler ända sedan de kom till Sverige. Zulfiya har om vartannat fått dagersättning från Migrationsverket på omkring 5 000 kronor i månaden eller haft lågavlönade jobb. Precis som tidigare har Zulfiya ett så kallat LMA-kort, ett bevis utfärdat av Migrationsverket som gör att man kan jobba i Sverige under asylprocessen. Om familjen döms till utvisning dras kortet in – och Zulfiya kan inte längre arbeta lagligt. För att kunna göra det på nytt krävs det att utvisningsbeslutet preskriberas och att ett asylärende öppnas igen, vilket tar fyra år.
Den knappa ekonomin har gjort att de behövt flytt 25 gånger och nästan alltid bott som inneboende.
– Det är jättejobbigt säger Yusuf.
Trots familjens situation planerar, eller kanske snarare drömmer, barnen och Zulfiya om en framtid i Sverige med uppehållstillstånd. Yusuf som redan går på karate är sugen på att spela i ett fotbollslag och Mahmudjan vill börja på basket. Zulfiya vill åka på sitt livs första semester och Saliha vill utbilda sig till advokat.
– Hon har sagt till mig att hon vill bli advokat för att hjälpa alla barn som är födda i Sverige att stanna här, säger Zulfiya stolt.
När familjen dömts till utvisning tidigare har polisen blivit inkopplad eftersom Zulfiya och hennes barn inte lämnat Sverige frivilligt. Men någon utvisning har aldrig blivit av. UNT har sökt polisen och Migrationsverket angående varför, utan framgång.