Sakligt om adoption i ny bok

Jag har fått ytterligare ett barnbarn. En tiomånaders gosse, adopterad från Ryssland. Han ser frågande in i mina ögon, och efter några sekunder ler han mot mig där han nu sitter tryggad i mammas famn. Och allt jag ser och hör om adoption fångar jag upp! Jag har i min hand en bok med den korta titeln Adoption skriven av barn- och ungdomspsykiatern Frank Lindblad. Han är också pappa till två adopterade flickor.

Motsägelsefulla resultat
Utifrån sin forskning har han nu skrivit en kunskapsbok om internationella adoptioner. Hans underlag är de 44 000 barn som kommit till Sverige sedan 1969. Detta är inte enkelt, tänker jag, med tanke på de olika förutsättningar som gäller för såväl de som adopteras från skilda kulter och i olika åldrar liksom för de adoptivföräldrar som åtar sig detta speciella föräldraskap. Författaren säger själv att adoptionsforskningen är svåröverskådlig och resultaten motsägelsefulla.
Boken är inte populärvetenskaplig även om författaren vänder sig till bland annat adoptivföräldrar och adopterade. Däremot lämpar sig boken för de som sysslar med adoptionsfrågor och som vill delta i samhällsdebatten. Kanske också rekommenderad läsning för de som tänker adoptera? Den kompakta texten illustreras av statistik och tabeller, och författaren väjer inte för de problem som kan uppstå. Adoptioner idylliseras inte!

Vikten av anknytning
Alla vi människobarn är i livets början hjälplöst beroende av den vuxne. Genom ömsesidig anknytning uppstår ett varaktigt känslomässigt band mellan barn och föräldrar, och det är en process som fortsätter under många år. Ja, hela vårt liv, skulle jag vilja tillägga.
Vid en trygg anknytning blir föräldrarna den bas som barnet använder för att utforska omgivningen. Vid otrygg anknytning däremot kan barnet värja sig mot kontakt. Eller också kan barnet vara både avvisande och kontaktsökande. Om mönstret blir kaotiskt och barnet reagerar oförutsägbart är det illavarslande, skriver författaren.
Denna anknytningsprocess blir särskilt viktig vid adoption. Anknytningen har ju redan börjat med några andra eller kanske med många andra. Här blir det nu avgörande hur föräldrarna svarar på barnets behov och önskningar.
Om barnet till exempel visar vänlighet och öppenhet mot personer som det inte känner så vill lekmannen tolka det som något positivt. Kanske var distanslösheten på barnhemmet en viktig överlevnadsstrategi? Kanske var barnet ett favoritbarn bland olika vårdare? Men här kan det finnas brister i anknytningsförmågan.
Om föräldrarna ser distanslösheten på kompletterande sätt och använder ett dubbelt synsätt så kan det främja utvecklingen, säger författaren. Man ser det positiva i att barnet får stimulans, nya kontakter och vänligt bemötande. Det negativa blir att det saknar naturlig försiktighet i kontakten med främmande personer.

Risk för föräldrastress
Ju längre tid ett barn vistats på barnhem — ju högre krav på adoptivföräldrarna som bör väljas med noggrannhet, säger Frank Lindblad. Barnet kan vara på olika utvecklingsnivåer samtidigt, och det kräver stor inlevelse och stort tålamod från föräldrarnas sida.
Författaren talar om föräldrastress. Här associerar jag till det som författaren nämner som "synliga" adoptioner: barnets utseende skiljer sig från föräldrarnas. Vi har nog alla exempel på hur omgivningen till synes välvilligt men obetänksamt tar sig rätten att ge kommentarer och råd som snarare sårar, försvårar och stressar än hjälper.
Har barnet en otrygg anknytning ökar stressen. Barn och föräldrar kan hamna i en ond spiral. Genomgående är författaren försiktig i sina uttalande. Här liksom vid andra svåra bedömningar rekommenderar han föräldrarna att vända sig till psykologisk expertis.

Svårt kapitel
När jag vid genomläsningen kommer till kapitlet Allvarliga psykiatriska och sociala problem
— en svensk registerstudie känner jag ingen läsglädje. Tabeller ger kapitlen en vetenskaplig tyngd. Adopterade löper större risk att utveckla psykiatriska symtom och missbruk som kräver sjukhusvård.
Självmord, självmordsförsök och allvarlig kriminalitet är också riskfaktorer som ökar till nästan det dubbla om barnet kommit till Sverige vid fyllda fyra år jämfört med om barnet kommit under sina två första levnadsår. Trots alla tunga fakta gäller detta endast några få procent av alla adopterade.

Det positiva
Om några få procent av de adopterade tvingas hantera svåra problem kvarstår ändå det positiva att för de allra flesta går det bra! Barn kan kompensera en svår start i livet genom att komma till ett adoptivhem. Ju tidigare barnet får komma, dess bättre - och helst före två års ålder.
Eller som författaren säger på sitt försiktiga vis: "Svåra omständigheter under första levnadstiden innebär en komplikation. Men det är ingen ödesdom."