Försvarskommittén förväntas bli klar i maj, men både alliansregeringen och Socialdemokraterna har redan föreslagit förstärkningar av försvaret. Regeringen lovar mest, men utfästelserna får inte effekt förrän om några år, Socialdemokraterna lovar nya pengar redan 2014, men ingen vet vad som händer sedan.
Viktigare än penningfrågan är dock att partierna förstår innebörden av den förändring som skett under mars och april.
I måndags ägde tankesmedjan Frivärlds andra stora säkerhetspolitiska konferens rum, med diplomater, ministrar och ledande experter från Sverige och Finland, från Nato, från de baltiska staterna och från den demokratiska oppositionen i Ryssland bland de medverkande. I detaljer och nyanseringar skilde sig bedömningarna en del, men i huvudfrågan finns bara en möjlig tolkning.
Den ryska annekteringen av Krim och den gradvis upptrappade aggressionen mot resten av Ukraina innebär att 25 år av försök att inlemma Ryssland i ett system för gemensam säkerhet i Europa nu tillbakavisats av den ryska ledningen. För de personer som numera, och i synnerhet efter Putins omval, styr landet finns inga gemensamma intressen med omvärlden, annat än på ryska villkor. Det är fråga om stormaktspolitik av 1800-talstyp där förlust för den ena parten automatiskt innebär vinst för den andra.
Det vi sett under våren är första tillämpningen av en rysk strategi som innebär att man genom provokationer och propaganda försöker underminera det land man utsett till offer i syfte att kunna ta över kontrollen utan användning av traditionella militära medel. Vid det här laget har namn på ryska officerare som leder och samordnar attackerna mot förvaltningsbyggnader i östra Ukraina sedan länge bekräftats. Och det är känt sedan åtminstone något år tillbaka hur unga rysktalande män från Estland och Lettland genomgår militärutbildning i Ryssland för att kunna användas vid eventuella liknande aktioner i sina hemländer.
Det framgår tydligt av Vladimir Putins språkbruk att han anser att Ukraina inte är en legitim statsbildning och att existensen av rysktalande utanför Rysslands gränser ger Moskva rätt att styra dessa länders inrikespolitik och kontakter med omvärlden. På samma sätt framgår det tydligt att västvärlden betraktas som en fiende som det är Rysslands plikt att bekämpa. Vad saken ytterst gäller är naturligtvis att ett framgångsrikt demokratiskt Ukraina genom sin blotta existens blir en utmaning mot Putins lika korrupta som auktoritära styre i Ryssland.
Från ett sådant beteende och en sådan retorik kan ingen reträtt väntas, annat än om omvärlden beslutsamt håller emot. Det betyder inte att Putin följer en detaljerad plan för aggressionen mot Ukraina, utan snarare att han steg för steg höjer insatserna för att se hur långt han kan komma. Lyckas han helt underminera Ukrainas möjlighet att fungera som stat så finns inget i hans retorik som utesluter att han försöker använda samma metoder för att utvidga det ryska inflytandet i andra tidigare sovjetrepubliker.
Den snabba förändringen innebär bland mycket annat att Natos strategi och planläggning snabbt förändras. Länken mellan Europa och Nordamerika och det gemensamma åtagandet att vid behov försvara de europeiska medlemsländerna kommer åter i förgrunden, efter en lång period där alliansen i första hand sett sig själv som ett instrument för att hantera kriser i andra delar av världen.
Detta har påtagliga konsekvenser också för Sverige (och Finland) som står utanför. De så kallade partnerskapen mellan Nato och utomstående länder blir mindre viktiga när mer kraft måste ägnas åt försvaret av Natos egna medlemmar. Den roll som ”nästan medlem” som Sverige har haft blir inte lika lätt att spela som hittills. Och samtidigt blir Sveriges potentiella betydelse i händelse av ett skärpt läge i Östersjön ännu större.
Tiden före mars 2014 kommer inte tillbaka. Nu måste vi tänka igenom vad detta innebär.