Socialdemokraterna har genomgått samma resa men i motsatt riktning (minus 10 procentenheter sedan oktober 2009) och parkerar på blygsamma 24 procent. I storstäderna är gapet mellan partierna ännu större.
Förtroendetappet för Socialdemokraterna är förbluffande stort. Raset bekräftas i andra liknande undersökningar. Hur har det kunnat svänga så snabbt och så mycket?
Intressant i sammanhanget är det faktum att sysselsättning och jobb alltid varit Socialdemokraternas starkaste kort.
Genom decennierna har svenskarna litat på det statsbärande partiets förmåga att hålla arbetslösheten nere på låga nivåer. Rimligtvis borde det gynna Socialdemokraterna i en valrörelse som kretsar kring jobben.
Så verkar det alltså inte vara. Snarare tycks svenska folket tänka både en och två gånger på Mona Sahlins duglighet som regeringschef.
Undersökningen visar också hur långt efter de övriga Allianspartierna ligger i förhållande till storebror på högerkanten. Enstaka procents förtroende visar att väljarna inte ser de mindre medlemmarna i Alliansen som självständiga alternativ. Det borde stämma till eftertanke.
Syftet med samarbetet var väl ändå inte att göra Moderaterna stora på de övrigas bekostnad?
Mycket av Socialdemokraternas problem kretsar kring Sahlins ledarskap. Interna kritiker stoppade hennes försök till långvarigt samarbete med Miljöpartiet. I stället blev hon påtvingad Lars Ohly som ett tredje hjul. Med tanke på de svårigheter som följt var föreningen med Vänsterpartiet ett ödesdigert felsteg. Sahlin framstår som oerhört svag. Hon är oförmögen att övertyga ens sina egna partikamrater. I den mån det funnits en ”mosa Mona”-kampanj så har den bedrivits minst lika intensivt inom som utanför Socialdemokraterna.
Därtill blir det svårare för varje år att plocka fram högerspöket. Fredrik Reinfeldt är inte tilläckligt skräckinjagande för att det ska vara möjligt att diva hem den sedvanliga valretoriken. Kanske är det som är förklaringen till oppositionens problem. Sahlin övertygar inte tillräckligt mycket, Reinfeldt skräms för lite.
Något nytänkande tycks inte finnas på kartan för den socialdemokratiska ledningen. Eftertankens kranka blekhet kommer först tidigt på morgonen den 20 september.