Det var i mars 2021 som UNT skrev om sjuttonåringen från Uppsala senast. Då väntade Sadi Alwani på sin sista cellgiftsbehandling, redo att lägga sjukdomen bakom sig och ta ikapp allt det gångna året tagit ifrån honom. Sedan dess har han mått bra, berättar han. Han är frisk från cancern och behöver i dag bara göra regelbundna kontroller.
– Jag har bara varit ledig, varit ute mycket mer och varit med mina kompisar. Efter sommaren började jag läsa upp mina betyg. Det är tråkigt, jag gillar inte att vara i skolan, det har jag aldrig gjort. Men det är också roligt, jag gör mina grejer, säger han.
Sjukdomen började som en ömmande knöl i högra benet våren 2020. Efter läkarbesök och undersökningar visade det sig att knölen var en ovanlig form av Ewings sarkom, en slags skelettcancer som växte direkt i skelettet. Kort därpå påbörjades cellgifterna. Ungefär samtidigt började Sadi Alwani lägga ut bilder på instagram med korta men kärnfulla meningar, små budskap till sig själv och andra om att ha tålamod, att bättre tider väntade. När han under hösten tvingades att amputera benet för att stoppa cancern hade han redan tusentals följare.
– Jag vill nå ut med min historia. Och visa de som är i min sits att man inte behöver må dåligt eller skämmas för något. Du behöver inte skämmas för hur du ser ut eller över att du tappar håret, berättade Sadi för UNT i mars 2021.
I dag har håret vuxit tillbaka. Han lever på och mår bra, och känner inte att han behöver tänka så mycket på det som varit. Att som 17-åring ha en så allvarlig sjukdom bakom sig är inte så jobbigt som andra kanske tror, säger Sadi.
– Det har hänt och självklart kommer det tillbaka när man pratar med folk, men nu är det bakom mig. Fysiskt har den här tiden påverkat mig mycket, jag kan inte göra allt jag kunde innan. Men tankemässigt har det inte påverkat så mycket. Jag har alltid varit positiv, det har alltid varit där.
Samtidigt fortsätter hans historia att nå ut. I början av januari kommer Sadi och hans familj att vara med på Cancerfondens TV-sända insamlingskväll "Tillsammans mot cancer" och berätta om tiden med sjukhusbesök och behandlingar.
– Självklart är det viktigt att fortsätta prata om cancern, men det kommer mindre på tal nu. Nu ska jag fortsätta plugga upp mina betyg och sen får jag ta det som det kommer.