Året är 1984 och en grupp gayaktivister bestämmer sig för att stötta strejkande gruvarbetare i en liten håla i Wales. Där finns en mamma som har överfört sin homofobi på sönerna. Filmen heter Pride och jag kom att tänka på den när jag läste en nypublicerad vetenskaplig artikel om hur fördomar och tolerans mot invandrare utvecklas i relationen föräldrar-barn. Den är skriven av psykologiforskaren Marta Miklikowska i Örebro. Hon har kommit fram till att fördomar ofta förs vidare från föräldrarna till barnen, särskilt om de har en bra relation, bland annat för att barnen söker acceptans. Men det här mönstret går att påverka om barnen får träna empatin. Det finns många studier som visar att det är ett av de effektivaste sätten att minska fördomarna.
Empati handlar om att kunna sätta sig in i en annan människas känslor och behov. För att lära sig det måste man kunna skilja mellan egna och andras känslor. Det finns särskilda program för förskolan och skolan med empatiträning som ökar sociala förmågor och gör det lättare att lösa konflikter i barngruppen. Genom övningar lär sig barnen att handskas med sina känslor och bli mer medvetna om andras känslor. När deras förmåga att känna empati med andra människor utvecklas blir de i förlängningen också mindre fördomsfulla. Känner man empati för någon är det dessutom svårare att se den personen fara illa, då vill man hjälpa.
Något som påverkar barns empatiska förmåga är föräldrarnas uppfostransstil. Barn blir mer toleranta och mindre fördomsfulla när föräldrarna tar hänsyn till vad de tänker och tycker och involverar dem i beslut som rör familjen. En auktoritär föräldrastil motverkar däremot barns empatiska förmåga.
Enligt empatiforskaren Jakob Eklund ökar empatin hela livet, med två undantag. Hos självupptagna tonåringar brukar den dippa. Och hos riktigt gamla människor kan de kognitiva funktionerna i hjärnan haverera så att de återigen blir egocentriska och mindre empatiska.
Graden av empatisk förmåga lär vara delvis genetisk, men det är ingen naturlag att fördomsfullhet går i arv från generation till generation. Det finns barn och ungdomar som själva väljer att vistas i miljöer som motverkar familjens värderingar. Det har jag själv sett exempel på. Den chansen är förstås större om man har en dålig relation till sina föräldrar, för då vill man inte vara som de.
I slutet av filmen Pride trotsar sönerna sin homofoba mamma och går med i prideparaden i London. Kanske blev även deras mor mer vidsynt och fördomsfri så småningom, för jag är övertygad om att barnen kan påverka sina föräldrars attityder.
I dag avslutar vi vår serie om fördomar, men fortsätt gärna att mejla dina tankar och synpunkter till leva@unt.se