Videon är inte längre tillgänglig
Det känns som slalom. Med armbågarna inåt försöker jag nästla mig fram i den täta folkmassan. Duggregnet har gjort marken till gyttja på vissa ställen och ett barn skämtar med sin mamma. "Jag är redan trött!", ropar hon efter att ha sprungit en meter. Fyra av fem kilometer kvar.
SE MER: Expertens bästa löptips
SE MER: Så hittar du löpglädjen
En halvtimme innan start står Ellen Eriksson och Caroline Westerberg utanför ingången till Studenternas IP och inväntar sina lagkamrater.
– Jag har aldrig någonsin sprungit ett lopp förut, berättar Caroline Westerberg.
Är du en tävlingsmänniska?
– Haha, ja jag är ju det. Jag vill ha en bra tid, men jag vet samtidigt inte vad som är en bra tid för fem kilometer. Jag ska inte gå ut allt för hårt och försöka hålla samma tempo genom hela loppet, och spurta i slutet.
Både hon och Ellen Eriksson är fotbollsspelare och vana motionärer. För Ellen är det första gången hon springer sedan hon opererades för en knäskada.
– Jag ska bara försöka komma runt. Och inte komma sist!, säger hon.
Klungan glesnar något. Ett band står längs med vägen och spelar sambatakter med slagverk. Per automatik ökar jag takten något. Knappt hinner jag sakta ned innan musiken har bytts ut mot en annan – den här gången en blåsorkester som spelar för oss. Flaggan som visar två kilometer vajar i vinden.
Det är en blandad skara som deltar i loppet. I både fem- och tiokilometersdistansen går det att springa i tre olika kategorier: "springa fort", "springa" eller "jogga/lunka". Jag deltar i den mittersta, men loppet känns som en blandning av alla tre på en gång. Livemusiken fortsätter längs vägen i olika form och piggar upp. Trots trängsel är det glada miner hos deltagarna. Jag är dock konfunderad över min taktik; att placera sig långt bak i startklungan för att sedan accelerera. När jag mot upploppet försöker ta fram min inre Usain Bolt får jag varken känsla eller fart.
Vid målgången sitter kollegorna Glenn Andersson, Yakob Yemane och Jimmy Konradsson.
– Banan var väldigt bra. Den var lätt att springa, säger Yakob Yemane, som sprang Blodomloppet för första gången i år.
Glenn har sprungit hela fem år tidigare och har ett personbästa på 22 minuter och 30 sekunder. Jimmy har varit med ett år förut och är nöjd med sin insats.
– Jättenöjd! Jag kroknade i slutet ett tag, men sedan tog jag igen det med en rusch.
Hur ska ni fira att ni är i mål?
– Med en dusch och en kall öl, svarar Jimmy Konradsson.