Utbildningsminister Jan Björklund (FP), har ju i ett antal år lite oprecist flaggat med begreppet ”flumskolan”. Vissa av oss – inte minst vi som gick i skolan på 70-talet och hade barn i skolan på 80- och 90-talet – förstår precis vad han menar. Men det räcker ju inte för att komma vidare.
Konkreta analyser har dock inte saknats. 2011 kom en SNS-rapport skriven av skolforskaren och historieprofessorn Hans Abin Larsson. Rapporten formulerade ett samband som plötsligt blev högst begripligt och trovärdigt. 1969 skulle skolan moderniseras, och så kallade progressiva idéer välkomnades. Pluggskolan ansågs auktoritär. Moderna medborgare skulle fostras genom egen problemlösning. Undervisning blev ett fult ord. Processen för inlärning blev viktigare än innehållet, det vill säga kunskaperna.
Den nya läraren utan auktoritet fick dock problem. När eleverna inte gjorde vad som krävdes av dem, svarade politikerna med att sänka kraven.
De progressiva idéerna hade också en annan sida. De kunde användas för att spara pengar. Mer egenarbete för eleverna sparade resurser. Kort sagt, progressiva pedagogers moderniseringsiver parat med kommunala ekonomers sparnit blev en giftig lösning, som snabbt urholkade elevernas kunskaper, ökade klyftorna och berövade lärarna status och makt. Enligt Hans Albin Larsson.
På John Hatties termometer får det problembaserade lärandet mycket lågt resultat. Särskilt hårt drabbas svaga elever utan stöd hemma. För inlärning av nya kunskaper fungerar traditionell katederundervisning bättre. Den motverkar klassklyftor och tar bättre vara på elevers begåvningar. Vidare kan man se att goda relationer mellan elev och lärare är väsentligt mycket viktigare för inlärningen än till exempel läxor.
Man kan säga att Jan Björklund ändå får många rätt på skolprovet. Inte minst i ämnet ”Lugn och ro i klassrummet”. Detta var hetast på Hatties termometer – en grundförutsättning som väl egentligen borde vara självklar?