En rad nya studier fördjupar nu bilden både av Wallenbergs gärning och av tidigare svensk passivitet. Uppsalahistorikern Paul Levine konstaterar i Raoul Wallenberg i Budapest att bilden av hans gärning ofta störs av en romantiserad mytbildning. Den verkliga historien, som Levine nu ser till att ge en fast förankring i det historiska källmaterialet, räcker mer än väl.
Ulf Zander beskriver i Förintelsens röda nejlika en ”amerikanisering” och internationalisering av Raoul Wallenberg kring 1980, då det kalla krigets stämningar åter gjorde sig påminda. När presidenterna Carter och Reagan började tala om Wallenberg var det både ett sätt att stärka den sovjetkritiska opinionen och att motverka anklagelser om passivitet under Förintelsen. Ingrid Carlberg visar i Det står ett rum här och väntar på dig att CIA under denna tid också spred falska vittnesmål om att Wallenberg varit vid liv långt efter 1947. Men sådana övertramp motsäger inte bilden av ett genuint intresse för Wallenbergs öde.
I Sverige kom den stora vändningen med kommunismens fall. Neutralitetsberättelsen om Sverige under andra världskriget och i Förintelsens skugga räckte inte längre. Under Göran Perssons tid som statsminister tog sig detta uttryck i projektet Levande historia, konferenserna om Förintelsen i Stockholm och normaliseringen av kontakterna med Israel.
Utredningen av Sveriges hantering av Wallenbergärendet (2003) under ledning av Ingemar Eliasson bekräftade hur det officiella Sverige under åren närmast efter kriget valde att betrakta Wallenberg som en amerikansk angelägenhet – hans räddningsaktion för ungerska judar finansierades ju av amerikanska War Refugee Board.
Därmed bekräftade man bara den sovjetiska paranoia som förmodligen förklarar att Wallenberg greps och fängslades, när han sökte kontakt med Röda armén då striderna i Budapest gick mot sitt slut. Stalin trodde att Wallenberg var amerikansk spion och fantiserade om en hotande separatfred mellan västmakterna och Tyskland. Susanne Berger och Vadim Birstein (DN 12/4) har visat att Wallenberg redan innan han anlände till Budapest 1944 hade en roll som förbindelselänk mellan ungerska antinazistiska, västvänliga och judiska kretsar – och att detta kan ha bidragit till att Sverige och delvis också USA höll en låg profil när han försvann in i den sovjetiska fängelsevärlden.
I en bok som utkommer inom kort hävdar Rysslandskännaren Bengt Jangfelt att Wallenbergs situation försvårades av att han hade stora mängder guld och smycken gömda i sin bil när han greps av sovjetisk militär. Värdeföremålen tillhörde ungerska judar och hans avsikt var att föra dem i säkerhet – men de kan både ha stärkt de sovjetiska misstankarna och bidragit till att det officiella Sverige höll distans. Ingrid Carlberg tror inte att guldet i sig var avgörande, men fördjupar bilden av svensk likgiltighet – förmedlad till Stalin 1946 av Sveriges sändebud Staffan Söderblom som i stället för att kräva besked sade sig vara övertygad om att Wallenberg fallit offer ”för en olycka eller för rövare”.
Wallenberg blev offer för sovjetisk paranoia. En kombination av naivitet och diplomatisk undfallenhet gjorde att den dåvarande svenska regeringen, representerad av utrikesminister Östen Undén, mer eller mindre undvek frågan om hans öde. Det är tänkvärt att det var först med kommunismens fall som intresset för de svenskar, Wallenberg och hans medhjälpare, som försökte skydda människor från Förintelsen började växa och nu är större än någon gång efter andra världskriget.