Så stoppades fondsocialismen

Om räddningspaketet för den amerikanska finanssektorn kommer att fungera eller ej vet ingen med säkerhet. Men osäkerheten gäller effekterna av vissa bestämda åtgärder från statens sida - inte de grundläggande principerna för det ekonomiska systemet. Få ifrågasätter i dag på allvar att människor fritt ska få välja utbildning och yrke, starta företag och själva kunna välja arbetsgivare. De flesta anser att företag ska konkurrera med varandra om kunder och kapital och att statens roll ska bestå i att ange spelregler och stifta lagar som gäller lika för alla - inte ersätta samspelet på marknaden med central detaljstyrning. I västvärlden råder i stort sett samsyn om att en fungerande marknadsekonomi kräver både en demokratisk stat och fria fackföreningar.
När en övergripande enighet av detta slag förefaller råda så är det svårt att förstå att stora stater alldeles i vår närhet fram till 1900-talets slut styrdes efter helt andra principer. I de östeuropeiska planekonomierna fanns inga fria fackföreningar, ingen frihet att starta företag och ingen möjlighet att offentligt kritisera den statliga planbyråkratins prioriteringar. Staten och i praktiken det styrande kommunistpartiet var ägare till hela produktionsapparaten och några andra, oberoende, maktcentra fanns inte.

Lika svårt att förstå är det att den ledande svenska fackliga organisationen för inte så länge sedan drev på för att införa ett system där stora fackföreningsstyrda fonder stegvis tog över ägandet i näringslivet. Tanken presenterades av LO som en "tredje väg" mellan den östeuropeiska statssocialismen och kapitalismen men det gjorde den inte mer lockande. Den som minns valrörelsen 1976 vet att det lika mycket var löntagarfonderna som kärnkraften som bidrog till den borgerliga valsegern.
För tjugofem år sedan deltog 75 000 människor i centrala Stockholm i den förs-ta stora demonstrationen mot löntagarfonder. Demonstranterna fick som de ville - den liberala marknadsekonomin bevarades och det som då kallades för fondsocialism kunde aldrig genomföras.
Det bör sägas att förslaget snabbt urvattnades efter regeringsskiftet 1976 och att de fonder som till sist infördes, efter ännu ett regeringskifte, var så harmlösa att knappt någon heller märkte när de avskaffades. Men det avgörande var de ursprungliga tankarna och de konsekvenser som dessa ofelbart skulle leda till.

"Med löntagarfonderna tar vi över successivt", var slagordet från LO. Det handlade om att ta över ägandet och därmed makten i företagen med hjälp av tvångsavsättningar av företagens vinstmedel till fackföreningskontrollerade fonder. LO-kongressen sommaren 1976 angav ingen storleksgräns - alla företag skulle i princip omfattas och det var lätt att hitta uttalanden som sade att undantag inte heller skulle göras för kooperativa företag eller tidningar.
Vad hade detta inneburit? Två konsekvenser framstod som ofrånkomliga. Den första var att i princip alla företag i landet till sist skulle ha samma ägare. Samma grupp av personer hade styrt alla planerings- och investeringsbeslut - skillnaden mot en statskontrollerad planekonomi skulle mest ha blivit teoretisk. Och det hade i sin tur fått politiska konsekvenser: en fungerande demokrati är beroende av mångfald och maktspridning också i ekonomiskt hänseende.
Den andra var att den enskilde arbetstagarens ställning skulle bli betydligt svagare än i ett system där ägarmakt och fackligt inflytande skiljs åt. Skulle facket driva den enskildes sak mot sig självt i händelse av en konflikt? Vart skulle den enskilde vända sig för att hitta nytt jobb om alla företag hade samma ägare? Vem skulle skriva om missförhållanden om också tidningarna ägdes av fackföreningsfonderna?
Många socialdemokrater - även Olof Palme - förstod detta och ogillade fonderna. Men prestigeskäl och banden till LO gjorde att förslaget levde vidare. I backspegeln ser man att det var manifestationen för i går tjugofem år sedan som slutgiltigt stoppade fondsocialismen.