Till interventionsförespråkarna ska bland annat utrikesminister Hillary Clinton och FN-ambassadören Susan Rice ha hört. Försvarsministern Robert Gates förordade en försiktigare linje, osäker om det kloka i att ge sig in i ett tredje krig i Mellanöstern och rädd för att ett FN-mandat om flygförbud inte skulle räcka för att avsluta jobbet. Dessutom visade opinionsmätningar att många amerikaner var skeptiska till ett ingripande.
Den amerikanska olusten inför interventionsplanerna har parats med en ovanligt aggressiv retorik från Frankrike och Storbritannien. Sarkozy och Cameron slog ivrigt på krigstrumman, men kunde förstås inte genomföra insatsen själva.
Inför resolutionsförhandlingarna i mitten av mars valde bägge länderna att offentliggöra sitt missnöje med Obama, som genom uttalanden och anonyma läckor anklagades för att vackla i sin linje mot Gaddafi. På så sätt närmast försäkrade de sig om att USA skulle hållas ansvarigt om Gaddafi ställde till med ett blodbad i Benghazi, och höjde därmed insatsen ytterligare.
Nato hade redan 10 mars ställt tre villkor för ett ingripande: ”ett bevisat behov, ett klart rättsligt mandat och solitt stöd från regionen”. Det var naturligtvis för USA:s räkning man då talade. Om det skulle bli ett amerikanskt ingripande skulle det åtminstone ha en chans att lyckas.
Men Nato-villkoren uppfylldes ett efter ett. Den 12 mars meddelade Arabförbundet att organisationen stödjer en flygförbudszon. Dagarna därpå gjorde Gaddafi sitt bästa för att bevisa behovet av den — han ryckte fram snabbt mot Benghazi och hotade med att ingen nåd skulle ges. Säkerhetsrådet valde då, 17 mars, att ge USA just det breda mandat man hade sökt, den mycket långtgående resolutionen 1973, och sedan fanns ingen återvändo.
Varför tvekade Obama så länge? Förutom det självklara, att hans land knappt mäktar föra ett tredje krig, finns det ett avgörande skäl. Han vet vem som kommer att få göra grovjobbet, och bära hundhuvudet om chansningen misslyckas — och det är inte Frankrike och Storbritannien.