Det visar forskare vid Uppsala universitet i en studie som publiceras i den välrenommerade vetenskapstidskriften Science Advances.
– Samhällen som har en högre grad av permanenta översvämningsskydd bosätter sig ofta återigen i drabbade områden och fortsätter att vara beroende av skyddsbarriärer. Även om de skyddas från ofta förekommande översvämningar är totalt skydd inte möjligt. De fortsätter att vara i rikszonen för översvämningar med låg sannolikhet me n katastrofala konsekvenser, säger forskaren Johanna Mård vid Institutionen för geovetenskaper, som har lett studien.
Forskarna har använt ljuset på nattliga satellitbilder över 16 länder för att ta reda på om och hur bosättningar har förändrats i närheten av översvämningsbenägna floder under åren 1992 till 2013. De har också detaljgranskat fyra särskilt drabbade områden kring Limpopofloden i Mocambique, Mekongfloden i Vietnam, Mississippifloden i S:t Louis, USA och Brisbanefloden i Australien.
För hela perioden och i de flesta av länderna ökade medelavståndet något mellan människors bosättningar och floderna. Allra störst, nära två kilometer, var ökningen vid Limpopofloden i Mocambique, som är det land i studien som var drabbat av de mest dödliga och kostsamma översvämningskatastroferna.
I S:t Louis och Brisbane – som både före och efter översvämningskatastrofer förlitat sig mer på att bygga skyddsvallar, dammar och andra översvämningsskydd – skedde däremot nästan inga förändringar alls av medelavståndet mellan människors bebyggelse och floderna.
– Förhoppningsvis kan studien fungera som utgångspunkt för ytterligare forskning kring samhällens respons på översvämningskatastrofer. Sådana kunskaper är viktiga, i synnerhet som urbaniseringen av tidigare översvämmade områden fortsätter och därmed fler människor befinner sig i riskzonen för att drabbas, säger Johanna Mård.
Fotnot: Hela den vetenskapliga artikeln i Science Advances kan läsas här