Tvångsvård är temat för en serie föreläsningar som hålls vid Akademiska sjukhuset i dag, tisdag. Beatrice Carleson och Elisabet Alphonce från Uppsala, som själva har erfarenhet som patienter, deltar. Båda arbetar på Akademiska och deras kompetens är erfarenheterna av just tvångsvård. De sitter i de äldsta delarna av sjukhuset. Strax intill reser sig Psykiatrins hus i glas och betong – ett nybygge som ska samla all psykiatri på ett ställe.
– Det blir bra. Kontakterna mellan olika vårdformer kommer att öka, och där finns inga platser vikta för tvångsvård – även om det är nödvändigt ibland, säger Elisabet Alphonce.
Hon och Beatrice Carleson jobbar med olika projekt för att minska behovet av tvång.
– Det går med hjälp av samtal, där läkaren är expert på behandling och patienten expert på sina problem, säger Elisabet Alphonce.
Genom dialog kan förtroenden byggas upp mellan vårdpersonal och patient, och tvångsåtgärderna minska.
– Om jag är paranoid och en i personalen kommer bakifrån och lägger handen på min axel kan jag bli väldigt rädd. Om personen i stället kommer framifrån, tar min hand och pratar så känner jag inte samma rädsla. Men det måste personalen känna till och den kunskapen kan de bara få genom oss patienter, säger Elisabet Alphonce.
Så har det inte fungerat förr, berättar Beatrice Carleson.
– Jag var psykotisk och blev hämtad av polis med tvång på bussen. Inom psykiatrin blev jag tvångsmedicinerad. Jag vägrade ta medicinen i form tabletter. Då ville personalen ge mig en spruta. Jag gömde mig på toa. Då tog de lös dörren. Flera andra patienter undrade vad som hände och kom dit. De gav mig sprutan inför de andra patienterna. Det var inte värdigt, säger hon.
Elisabet Alphonce, som haft fyra psykoser under sitt liv, tycker att mycket förbättrats under de senaste decennierna. De gånger hon blev tvångsvårdad under 70- och 80-talen var det läkare och personal som bestämde allt. Ingen frågade henne om hur hon kände och ville ha det.
– Jag var bara ett objekt som skulle vårdas. Men sedan mitten av 2000-talet blir vi behandlade som människor. Nu kan man sitta tillsammans med sin läkare och diskutera vilken medicin som man ska prova. Det är en stor förändring, säger hon.
När någon får tvångsvård i dag så sker ofta ett uppföljande samtal som handlar om hur patienter och personal upplevt behandlingen. Vad har gått dåligt och bra? Kände sig patienten kränkt?
– Psykiatrin har jobbat med frågorna mycket under de senaste tio åren. Personal har fått lära sig av patienterna hur patienterna känner, genom rollspel och föreläsningar. Vi har haft etiska kaféer där patienter berättar om sitt perspektiv. Det har lett till stora förbättringar, säger Elisabet Alphonce.
Undersökningar visar att många fler är nöjda med den vård de får i dag jämfört med 2007. Men det kan bli bättre. Elisabet Alphonce och Beatrice Carleson vill främst se fler anställda inom vården med egen erfarenhet av psykisk sjukdom.
– De kan fungera som coacher och dela med sig av sin erfarenhet till anställda och patienter både på slutna avdelningar och inom öppenvården. Som patient är man mycket nedstämd och då är det viktigt att se att det går att återhämta sig. Att man kan skapa ett gott liv, trots att man fått en diagnos, säger Elisabet Alphonce.