Parrelationer är minsann ingen dans på rosor om någon trodde det. Förr eller senare knakar det i fogarna för de flesta. Men det är inte alltid det märks utåt, det här med hur folk egentligen har det.
I serien Par i terapi som pågår just nu i SVT in i oktober på tisdagskvällar grälar däremot paren ohämmat framför kameran. Det är en dokumentär följetong där tittarna får följa sex par som kämpar för att lappa ihop sitt förhållande.
Relationstrassel inför öppen ridå är det också i bioaktuella Hope Springs med Meryl Streep och Tommy Lee Jones i huvudrollerna. Efter 31 års äktenskap har gnistan försvunnit och då går det som det går, åt helsike, med andra ord.
Men vad är det som händer när par hamnar i kris? Frågan går till familjerådgivarna Arne Damström och Christina Hänström, på Kyrkans familjerådgivning i Uppsala.
– Den känslomässiga kontakten är bruten, det tror jag är det mest utmärkande. Paret har slutat prata med varandra om sina innersta känslor och de har slutat ta i varandra, vilket lett till att intimiteten och sensualiteten gått förlorad, säger Arne Damström.
Enligt den amerikanske psykologiprofessorn och relationsforskaren John Gottman går det faktiskt att urskilja ett typiskt mönster för hur en relation stagnerar och dör, först genom att den ena eller båda i förhållandet på var sin kant börjar ifrågasätta förhållandet utan att prata med varandra. Sen halkar paret in i skilda världar, lever därefter parallelliv utan att ha så mycket känslomässig kontakt med varandra och allra sist drar de ner en ridå av isolering kring sig.
– Många känner att de är olyckliga enbart för att de inte står ut med att deras partner är på ett visst sätt. Men det kan ibland hjälpa att nyansera problemet och fråga sig: "Vad kan jag göra för att bli lycklig med den här människan?", säger Christina Hänström.
Oftast blir det kallt krig när ingen vill ge med sig och erkänna sin egen del. "Jag tänker inte sänka min gard förrän du ändrat dig". Den här låsningen får paren att fastna i sina roller utan att komma någon vart. Ett vanligt scenario är att en skäller och anklagar, en blir tyst och passiv.
Vanligt är det också att par hamnar i kris när de får barn eller när barnen flyttat hemifrån. Det är inte barnen i sig som utlöst krisen, oftast handlar det om att paret inte pratat med varandra och att de glömt bort att vårda sin relation till förmån för föräldraskapet.
– Många håller ihop för barnens skull och förstår inte att det kan påverka barnen negativt om det finns en ton av avstånd och aggressivitet mellan föräldrarna, säger Arne Damström.
I stället för att kräva att ens partner ska ändra på sig, handlar det om att bli mer tydlig med sina egna och sin partners behov. Enkelt uttryck gäller det att prata mer med sin partner om sina innersta känslor.
Den i förhållandet som tystnar kan verka likgiltig och den som uppträder aggressivt visar inte alltid sin egen smärta. Det är de här känslorna som familjeterapeuterna försöker komma till botten med och reda ut. Oftast är konflikterna ett tecken på besvikelse över behov som man inte tillfredsställt i relationen, om brustna framtidsdrömmar, krossade livsdrömmar och en längtan efter något som ens partner inte kunnat uppfylla.
– Den som är passiv måste få chans att sätta ord på sina känslor och den som dominerar och låter mest bär ofta på en sårbarhet och smärta som behöver uttryckas, säger Arne Damström.
Många gånger finns förklaringarna i uppväxten, vilken roll man tilldelades i sin uppväxtfamilj och på vilket sätt man fick uppmärksamhet som barn. Om det krävdes gap och skrik eller att man var en blomma i tapeten.
Det vi lärt oss i barndomen tar vi alltså med oss i relationen och ofta cementeras de här rollerna. Den tysta behöver oftast öppna sig mer och våga ta plats och den som dominerar, behöver, likt en igelkott, ta in sina taggar och erkänna sin sårbarhet.
Ju längre relation, desto större är risken att det förr eller senare blir en fnurra på tråden.
Men konflikterna är egentligen ett uttryck för en kamp mellan närhet och avstånd, om en som kontrollerar och en som får anpassa sig och en besvikelse över att det finns en brist på något som behöver tillfredsställas.
Att sen sätta ord på sina känslor är inte det lättaste och många par som går i terapi vet först inte vad de vill. De vet bara att det inte funkar i relationen.
Christina Hänström och Arne Damström börjar därför alltid samtalen med att paren får beskriva hur de upplever sin relation och hur de egentligen vill ha det.
– Båda behöver uttrycka sina behov och känslor på ett respektfullt sätt och ta den andres behov och känslor på allvar. Båda måste också vilja rädda relationen. Om en är tveksam behöver det bli tydligt, för det är rätt vanligt att den ena säger "Jag vet inte vad jag vill", berättar Arne Damström.
Det låter ju enkelt men faktum är att det kan ta lång tid att väcka liv i relationen igen.
– Särskilt om det varit fråga om otrohet. Men det går att jobba igenom en otrohet, man kan också komma varandra närmare genom en kris, menar Arne Damström.
Eller så kommer paret fram till att det inte funnits någon riktig kärlek från början. En kan ha blivit smickrad av att ha blivit sedd av den andra. I förälskelsefasen ligger ofta förväntningar på att det är just den här mannen eller kvinnan som kan göra en lycklig.
– Men även där, om det ändå finns glädje och lust till varandra, kan relationen blomma. Och trots att det funnits en stark passion från början behöver man välja om sin partner i olika skeden i livet, säger Christina Hänström.
Vad är det viktigaste för att en relation ska leva?
– Att man vårdar de egna behoven, att man pratar om vad man innerst inne känner och släpper in den andre i sitt liv, säger Arne Damström.
– Att det finns en lojalitet mot varandra, en åtrå och lust, en omsorg och ett stöd. Och att man har roligt ihop och mår bra med sin partner, fortsätter Christina Hänström.
Å andra sidan kan det bli en lycklig skilsmässa om den sker med värdighet. Den respekten finns inte alltid, för många gånger nedvärderar man den andre för att få kraft att bryta sig loss.
– Men det är synd om man efter 20 år svartmålar hela äktenskapet. Det är att vara snäll mot sig själv om man kan se de fina perioderna också. För annars svartmålar man även sig själv, säger Arne Damström.
Egentligen är det så enkelt som att om man växer som människa, då är man lycklig i relationen. Om ens partner får en att krympa, då är det en varningssignal. Utifrån går man vidare på egen hand eller fortsätta som ett par där båda förändrat sig.