Stora torget 15 januari 2015. Två Uppsalabor ordnar en stor manifestation för att uppmärksamma de över 2 000 människor som mördats av den militanta terrorgruppen Boko Haram i ett attentat i Nigeria.
– Det var självklart att göra något, säger Arazo Arif.
Det var hon och kompisen Mikaela Axberg som drog igång manifestationen som hedrade offren efter Boko Harams brutala terroristattack i Nigeria. De bor tillsammans och ser på nyheterna ihop och många gånger säger de bara "usch, vad hemskt", om det som händer.
Den här gången blev det inte så. De ville göra något konkret av sin upprördhet över massmorden och över att svenska medier knappt ägnat någon uppmärksammat åt händelsen.
Ett upprop på Facebook och 3 000 delningar senare var de säkra på att det skulle komma folk.
– Man blir sporrad när man ser att informationen snabbt når ut. När det väl gäller sker en extrem mobilisering av engagerade människor, säger Arazo Arif.
Har godheten och medmänskligheten ökat?
– Ja, jag märker i alla fall att folk tänker så och att det tas många egna initiativ. Det är mycket som skrämmer i vår omvärld just nu och vi är många som agerar när politikerna inte tar tag i de här sakerna, säger Arazo Arif.
Bara några dagar tidigare står över 200 Uppsalabor upp för det fria ordet, initiativet tas av författaren och journalisten Anna Franklin. Med facklor och plakat hedras de mördade journalisterna i Charlie Hebdo-massakern. Och på Paris gator är människor i chock men handlingskraftiga, över en miljon människor demonstrerar för demokrati, yttrandefrihet och pressfrihet.
Allt det här händer bara någon vecka efter att Uppsalamoskén på nyårsdagen eldhärjas av rasister, ett dåd som får lärarstudenten Lucinda Andersson att agera. Hon tror på sammanhållning och tolerans och tar initiativ till kärleksbombningen som samlar över 500 människor.
Hundratusentals andra antirasister tänker som hon, för i Dresden demonstrerar människor mot islamofobi och Pegidas framfart.
Man skulle kunna kalla allt det här för en världsomfattande gräsrotsrörelse av människor som fått nog av ondska, våld, orättvisor och "vi och dom-mentaliteten". Någonting har hänt när tusentals och miljoner människor står upp mot det onda och för det goda genom upprop, manifestationer och ideellt engagemang.
– När det är tufft därute kommer unga som gamla och frågar "Kan jag göra något", säger Dlovan Kassab, verksamhetsutvecklare vid Röda Korset i Uppsala.
Han anser att det handlar om både rättvisa och empati.
– Våra volontärer säger att de vill förändra världen och göra den till en bättre plats att leva i om det så bara handlar om att sortera kläder eller samtala med någon. Särskilt när det händer katastrofer ute i världen knackar fler frivilliga på dörren.
Att ett yttre hot förenar människor folk håller Brit Stakson med om. Hon är mediestrateg och följer internets påverkan, bland annat på demokrati och opinionsbildning.
– Ja, och det är snabba puckar mellan ord och handling, säger Brit Stakson.
– När enskilda reagerar och vill förändra, då kan man snabbt kanalisera den känslan och hitta likasinnade på de digitala plattformarna.
Men om det bara stannar vid att folk trycker på gilla-knappen händer ju inte så mycket mer?
– Jag håller inte med om det. I den stund jag gillar något, syns mitt engagemang i mitt flöde och det kan smitta, fler ser vad jag tycker och kommer kanske själva på att de vill göra något, vilket kan bli första steget mot ett större engagemang, säger Brit Stakson.
Det är inte bara snabbheten med att nå ut som spelar roll. Det har också blivit lättare. Sociala medier kräver inget medlemskap och att du ska gå på bestämda möten. I dag har 3 miljarder människor nättillgång och därmed tillgång till varandra. 1994 var det bara 30 miljoner människor.
Ett exempel på hur många hur snabbt och lätt det kan vara att nå ut, är den virala succén som en enskild person startade i höstas. Det var en ALS-drabbad man i USA som ville väcka uppmärksamhet kring sin sjukdom. Hans kampanj ALS Ice Bucket gick ut på att sprida filmklipp som började med att han och kändisar hällde en hink vatten över sig.
– Syftet var att uppmana folk att skänka pengar till forskning, något som även gynnade de organisationer som jobbar med frågan. Så även de etablerade frivilligorganisationerna kan ha nytta av enskilda initiativ.
En som forskar om just frivilligorganisationer är sociologen Flemming Kristensen vid Lunds universitet. Han berättar att det i Sverige sedan 1990-talet skett en individualisering av det frivilliga arbetet och att det kan vara en förklaring till dagens mer personliga engagemang.
– De stora organisationerna har svårare att rekrytera nya medlemmar, folk köper inte hela konceptet längre utan ser det som ett smörgåsbord. Politiken har också bäddat för fler privata initiativ och eget ansvar. Svenskarna har blivit mer individualistiska och samtidigt har hela massmedieflödet gjorts om vilket gynnar privata initiativ, säger Flemming Kristensen.
Sverige tillhör också ett av världens mest bidragsvilliga länder. Åtta av tio svenskar vill skänka pengar till välgörande ändamål och i genomsnitt ger vi 500 kronor per år till insamlingsorganisationer med 90-konton. Sverige är också en av de mest generösa biståndsgivarna med en procent av BNP som går till bistånd, vilket motsvarar tio kronor per svensk och dag.
Det finns ett begrepp i lyckoforskningen som kallas overdelivery. Det betyder att man gör eller ger det man ska, plus tio procent, i vart fall det lilla extra. Och just det det där lilla extra av omtanke och empati kan i sin tur mobilisera starka krafter av empati, medmänsklighet och rättvisa.
I Uppsala finns Facebookgruppen "Tio procent snällare" som tagit fasta på det här. Så här skriver en medlem:
"Vi har en liten flyktingfamilj vi hjälper. Barnen packar varje månad ihop leksaker de inte längre leker med. Ibland fler, ibland inte så många. Alla kläder de växer ur går vidare liksom porslin, möbler och annat vi inte använder."
Och enligt senaste psykologisk forskning är viljan att ge starkast till en enskild individ. Redan vid en fördubbling, med två behövande barn, avtar generositeten. Och om behoven fortsätter växa avtar vår empati allt snabbare tills vi slutligen slår dövörat till. Förklaringen är att vi människor har begränsningar i vår förmåga till medkänsla och att vi har lättare att känna empati till en identifierbar individ.
Forskarna talar om tre psykologiska mekanismer som påverkar vår inställning till välgörenhet där både hjärta och hjärna involveras:
* Vi känner medkänsla med offret.
* Vi känner att vi gör skillnad och att vår insats verkligen gör nytta.
* Vi känner ett stort personligt ansvar och upplever att vi har en skyldighet att hjälpa genom vårt moraliska kompass.
– Det räcker inte med att få potentiella hjälpare att tycka synd om någon behövande. De måste även uppleva att deras insats kan göra skillnad och känna att de åtminstone har en viss grad av personligt ansvar att hjälpa, säger psykologiforskaren Arvid Erlandsson vid Lunds universitet.
Kan enskilda individers engagemang påverka samhällsutvecklingen?
– Det svaret har vi inte än. Men en sak är säker. Särskilt ungdomar är engagerade, tvärt emot mångas föreställningar om deras likgiltighet. Och deras engagemang tar andra vägar, säger Flemming Kristensen.