"Mamma, du har skägg på din snippa!" "Pappa, varför har du snopp?" Det kan kännas obekvämt för en vuxen att bli konfronterad med små barns otvungenhet kring könsorganen och det som vi har lärt oss är privat. Men är man två, tre eller fem år har man ännu inte fått grepp om vuxenlivets normer och öppenheten är viktig att bemöta.
– Om man svarar undvikande och använder omskrivningar som "där nere" eller att "man kramas och sedan blir det barn" kan det skapa missförstånd som barnen bär med sig, säger Hans Olsson, sakkunnig om sexualundervisning på Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU.
Han är van vid att svara på frågor om kroppen och sexualitet, med bakgrund som mellanstadielärare och som expert i radioprogrammet 1 000 modiga frågor i Sveriges Radio.
En metod är att börja reflektera över sig själv: Hur förhåller jag själv mig till nakenhet och till min egen kropp? Vad tycker jag är genant? Hur såg jag på sexualitet som barn, och vill jag att mina barn ska få samma bild?
– Man kan tänka igenom hur man skulle vilja svara på frågor som kan komma. Kanske finns det ord som du tycker är jobbiga att säga - öva på dem. Sedan är vi ju olika och man måste avgöra själv hur mycket eller lite man vill prata, säger han.
För att få en otvungen relation till sin kropp är det viktigt att ha ett språk för alla delar av den. Många föräldrar, i synnerhet kvinnor, har vuxit upp utan bra ord för sina könsorgan. Hans Olsson menar att man tidigt kan börja benämna könsdelarna.
– De flesta tycker numera att det är okomplicerat att använda snippa och snopp, men det är viktigt att ge andra ord också. Det kanske inte behövs redan i blöjåldern, men förskolebarn kan absolut lära sig vad blygdläppar och pung är.
I övrigt handlar det i förskoleåldern inte så mycket om att diskutera, utan att svara informativt. En tvååring är sällan intresserad av en längre utläggning utan vill helt enkelt veta vad tusan det är som hänger där och dinglar.
– Man får prova sig fram till rätt nivå. Det går ju också att säga att man måste fundera ett tag, det brukar barn acceptera.
Exakt vad man säger är heller inte alltid det viktigaste - utan att man pratar över huvud taget. Annars missar man tåget för en öppen relation längre fram, menar Hans Olsson.
– När de är tonåringar pratar de inte alltid så mycket ändå och har man inte visat att det är möjligt att ta upp sådant kommer de att säga ännu mindre. Tystnad är värre än att vara rädd för att inte säga rätt saker.
För det är i tystnaden som oro och kränkningar kan frodas. Har man pratat mycket genom åren förebygger man, och har dessutom lärt barnen att sätta ord på vad som händer i kroppen. Att berätta om egna erfarenheter kan vara bra - till en viss gräns.
– Kärlek och relationer kan man absolut berätta om, att man minns hur det kändes att vara olyckligt kär när man var sju. Men mer sexuella saker kan bli för intimt och kladdigt även när barnen har blivit större. Man vill inte veta för mycket om sina föräldrar. (TT)