Elvaårige Simon Pettersson kommer ut ur klassrummet i Domarringens skola med mjukisbyxan uppdragen till låret på ena benet. Hela benprotesen syns, från kapseln till foten med vit ankelsocka. Andra barn har döpt hans protes till robotbenet.
– En del kallar mig för robotmannen, säger han och ler.
Sitt borttagna underben kallar han spökbenet och spökfoten. Ibland känns det som om han fortfarande har ett underben eftersom nerverna är kvar. Han kan till och med "vicka" på spöktårna.
Simon Pettersson var nio år när han fick cancer.
– Då fick jag många tankar. Först: Mitt hår! Det var det jag var mest orolig för, att det inte skulle växa ut igen.
Mamma Ylva Pettersson sitter med under intervjun. Hon berättar att Simon var populär bland sjukhuspersonalen för att han inte skrek och inte var så rädd. Simon själv säger att han inte var så orolig.
– Jag bara lät dem göra det de skulle göra och tog det som det kom, säger han.
Amputationen tog han också med ro.
– Det kändes skönt att läkarna var så lugna. Men när jag sedan tog bort täcket och kollade blev jag lite chockad. Sedan vande jag mig.
Något han saknar är att spela fotboll.
– Fast nu har jag hittat nya sporter. Golf och badminton funkar jättebra, säger han.
Det började med att han ramlade oförklarligt när han spelade fotboll och att vänster underben svullnade. Det visade sig vara skelettcancer. Elva månaders sjukhusvistelse och jobbiga behandlingar följde. Den första cytostatikabehandlingen var bland det värsta. Då spydde han två gånger i timmen i 54 timmar.
Ett tag trodde familjen att de skulle förlora honom.
Simon Pettersson reflekterar obehindrat över sina erfarenheter. En gång pratade han om sin cancerresa inför en grupp företagare inbjudna av Mötesplats Relation. En av företagarna var Charlotte Säfström, vd på Hotel von Kraemer. Simon gjorde så starkt intryck på henne att hon ordnade en välgörenhetsmiddag, något hon fick Rotarys Guldhjärtat för tidigare i veckan. Under middagen auktionerades olika produkter och tjänster ut och Simon agerade auktionsförrättare som om han aldrig gjort annat.
– Jag gjorde ett bra jobb. Det var kul! Jag kollar mycket på såna program på tv, säger han.
När han fick in sin osttallrik och insåg att det inte var något han ville äta så auktionerade han ut den.
– Den såldes för 1 100 kronor, säger han och ser ut som om det var det galnaste han varit med om.
Vad har du lärt dig av sjukdomen?
– Jag har blivit bättre på att njuta av livet. Så länge man lever är livet inte slut. Om man blir sjuk ska man inte deppa ihop. Jag ansträngde mig att tänka positivt och blev faktiskt gladare och piggare då.
Har sjukdomen fört något positivt med sig?
– Ja, jag fick en hund som heter Mojje, en dansksvensk gårdshund. Och så fick jag ofta roliga besök av clownerna på sjukhuset. De var helt galna! Det gav mig glädje och hjälpte mig igenom saker. Clownerna var nog det bästa. Det bästbästa var att jag hade tv-spel på rummet.
Hur ser dina framtidsplaner ut då?
– Jag vill bli pilot. Jag flyger modellflyg och bygger modellplan. Det är pilot jag ska bli, svarar han tvärsäkert.
Första gången Simon Pettersson flög var när han och familjen fick resa till Turkiet genom stiftelsen Min stora dag, som uppfyller svårt sjuka barns önskedrömmar. Simon fick sitta i cockpit. Då berättade piloten att hans flyglärare hade benprotes.