Så kan Obama leda USA
Obama förefaller ha bestämt sig redan vid demokraternas konvent 2004 att satsa på att nå landets högsta ämbete. Personlig ärelystnad har kombinerats med en övertygelse om att USA måste byta kurs och har gett honom möjlighet att redan från början dra till sig några av det demokratiska partiets mest kompetenta krafter - som John F Kennedy gjorde för drygt 40 år sedan.
Valrörelsen har planerats med en strategisk blick som få politiker besitter. Det avgörande var själva starten, nomineringsmötena i Iowa efter nyår. Genom att satsa på ett genombrott i en stat med nästan helt vit väljarkår uppnådde Obama två saker: dels visade han att han kunde vinna också bland vita, dels övertygade han just genom detta svarta att satsa på honom och inte på Hillary Clinton. Han var inte bara den symboliska svarta kandidaten utan en politiker som på allvar konkurrerade om nomineringen.
Nästa avgörande steg var oplanerat, men i mångas ögon det viktigaste. Genom sitt sätt att reagera på de extrema uttalanden av sin egen pastor, Jeremiah Wright, som blev kända under våren höjde sig Obama högt över den genomsnittliga politikernivån. Hans tal om rasfrågan och de aggressioner och den rädsla den väcker kom omedelbart att räknas till de viktiga talen i amerikansk historia.
Ändå blev kampen om nomineringen lång och Obama hade svårt att nå fram till de arbetarväljare som alltid hört till det demokratiska partiets stödtrupper. Han har i tur och ordning besegrat USA:s två mest effektiva politiska maskiner - Clintonklanens och det republikanska partiets. En person som klarar detta och dessutom har tagit sig igenom den tuffa politiska miljön i Chicago är inte en blåögd idealist utan en tuff och beslutsam realpolitiker.
När John McCain i september låg över i opinionsundersökningarna, kritiserades Obama av många inom sitt parti för att inte uppträda tillräckligt aggressivt. Att han då envist höll fast vid det fokus och den politiska stil han valt var en nödvändig följd av hans uttalade ambition att bryta gamla låsningar och nå längre än till att bara mobilisera demokraternas traditionella väljarbas. Det var ju just detta som skilde honom både från Clinton och från de extrema grupperna på den republikanska sidan.
Det fanns ingen garanti för att strategin skulle lyckas, men när finanskrisen bröt ut så var det Obama som framstod som den mer stabile och trovärdige kandidaten. När varken Bush eller McCain tycktes klara pressen växte Obama under oktober månad gradvis in i presidentrollen - en utveckling som bekräftades när tunga republikaner som Colin Powell tog ställning för hans kandidatur.
Om det är sant att kampanjerna säger mycket om blivande presidenters sätt att styra så kommer Obama att försöka hitta lösningar som enar snarare än splittrar - i stark kontrast mot konfrontationspolitiken under George Bush. Han kommer att försöka hålla sitt eget fokus fast på de utmaningar han talat om under hela valrörelsen och försöka möta nya kriser med öppenhet och beredvillighet att lyssna till andra snarare än genom att följa ideologiska reflexer.
Partinitiska demokrater kan tänkas bli besvikna över en sådan hållning. Men Obama har två trumfkort att spela i händelse av revoltförsök i kongressen eller en svekdebatt ute i landet: Det ena är vicepresidenten Joe Biden som har en grundmurad ställning i kongressen. Det andra är Obamas egen gräsrotsrörelse, som i någon form kommer att finnas kvar också efter valet. Obama har sitt eget mandat och är inte skyldig några bossar i partiet särskilt mycket. Det faktum att han karriär hittills varit kort och gått fort kan faktiskt göra hans tillvaro som president lättare.
Så jobbar vi med nyheter