Så kan Kina lätta på lädret
Resonemanget är förstås något tillspetsat, men är ändå så pass förankrat i den ekonomiska realiteten att det inte går att vifta bort. Räntesänkningar och politiska stödpaket kan dämpa och hjälpa till på traven, men det är bara när producenterna börjar producera och konsumenterna börjar konsumera som ekonomin sätter fart. Det gäller i Europa och det gäller i Kina.
Men den genomsnittlige kinesen håller hårt i plånboken. Kinas sparkvot, det vill säga andelen av BNP som går till sparande, är en av de högsta i världen, kring 40 procent. Det kan jämföras med vår egna sparkvot på ungefär 12 procent och den amerikanska på 5-6 procent (före krisen var den närmare noll).
Och det är här som trygghetssystemen kommer in. Till TT säger ekonomijournalisten Annika Creutzer att "om kineserna känner sig trygga och får sjukvård till en billig kostnad, då kommer de inte spara så mycket som nu utan konsumera mer, bland annat våra varor." Kostnaden för sjukvård och utbildning är höga i Kina. Mycket av det som finansieras gemensamt via skattsedeln hos oss betalas privat i världens folkrikaste nation. Det är bland annat därför som landets invånare lägger undan så mycket pengar. Pengar som skulle kunna användas till konsumtion om sjukvården vore skattefinansierad. Fram till nu har det varit stora exportökningar som drivit den kinesiska tillväxten, inte konsumtion.
Att exportera "svenska" lösningar till Kina handlar alltså inte om att ta på sig bror duktig-uniformen. Det handlar om ekonomin och det påpekas av både svenska och utländska ekonomer. Den här gången är det inte amerikansk konsumtion som ska lyfta världsekonomin, utan kinesisk.
Men som den blonda och blåögda svensk jag är kan jag ändå inte hålla mig borta från att agera världssamvete: Måste verkligen en allmän sjukförsäkring motiveras av ekonomiska skäl? Räcker det inte med att alla, oavsett plånbokens storlek, borde ha rätt till läkarvård?
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!