Så här får man inte fred
USA lade ned sin röst, men står bakom resolutionens innehåll. Skälet till den nedlagda rösten är enligt utrikesminister Condoleezza Rice att man vill avvakta resultatet av det egyptiska medlingsinitiativet tidigare i veckan. Saudiarabiens utrikesminister Saud al-Feisal beskrev ändå resolutionen som historisk, rimligen för att även USA instämmer i innehållet.
Varken Hamas eller Israel visar något intresse att följa resolutionen. Israel hävisar till sina medborgares säkerhet, Hamas hävdar att resolutionen inte tar hänsyn till rörelsens vision och palestiniernas intressen. Men det som sägs i resolutionen täcker verkligheten. Lidandet i Gaza är ofattbart, svåra folkrättsbrott har uppenbarligen begåtts och försörjningsläget är katastrofalt. Men det är inte heller acceptabelt att människor på den israeliska sidan av gränsen ska tvingas uthärda den raketbeskjutning som pågått i månader och år. Som en nioårig flicka i staden Sderot sade i Aftonbladet i torsdags: "Jag tror att barnen i Gaza är rädda. De har ju inte gjort något. Men det har ju inte jag heller."
Och konstigare än så bör inte saken göras. På båda sidor finns vanliga människor som inte bett att få vara med om det som sker och som inte önskar sig annat än att få leva normala liv. Deras ledare kan alltid vinna kortsiktigt stöd genom att lova att skydda dem mot våld från en skrämmande och obegriplig fiende eller slå tillbaka mot den andra sidans våld i en till synes oändlig växelverkan. Men någon långsiktig lösning uppnås inte på detta sätt.
Därför blir också så många av de inlägg som görs med anledning av konflikten plågsamt verklighetsfrämmande. Det är naturligtvis ingen lösning alls på palestiniernas katastrofala situation att drömma om Israels utplåning eller om att hela Mellanöstern ska förvandlas till en fundamentalistisk islamisk stat med de konsekvenser som detta skulle få för kvinnor, religiösa minoriteter eller politiskt oliktänkande. Palestinierna behöver en stat, politiska institutioner, ett fungerande näringsliv, grundläggande social trygghet, utbildning och allt annat som hör till ett normalt vardagsliv. Det förutsätter att den israeliska ockupationen och bosättningspolitiken upphör.
Och att andra debattörer konstaterar att Israel har samma rätt som andra stater att skydda sin civilbefolkning förminskar inte på något sätt det lidande som blockaden av Gaza lett till eller de orimligheter som ockupationen av Västbanken dagligen medför - och inte heller det strupgrepp som extrema bosättare och nationalister tillåtits ta på det politiska livet i Israel. Inte heller förminskas detta av vetskapen att Iran bedriver ett maktpolitiskt spel riktat mot Egypten och Saudiarabien om dominansen i regionen och har som officiell politik att Israel ska försvinna, eller av att de flesta arabstater ända sedan 1948 satt sina egna intressen framför de palestinska flyktingarnas.
Någon gång måste denna cirkel av lidande, våld och motvåld få ett slut, och det enda sättet att nå dit är att ledarna på båda sidor accepterar att motparten finns och har legitima krav som måste tillgodoses. Arabförbundet har kommit till denna punkt genom den fredsplan som lades fram häromåret och som i korthet innebär arabiskt erkännande av Israel mot att staten Palestina upprättas vid sidan av Israel. I en intervju i New York Review of Books inför sin avgång har Israels premiärminister Ehud Olmert kommit till samma slutsats. Opinionsmätningar har gång på gång visat stöd för samma grundtanke både bland israeler och palestinier.
Bill Clinton drev på för en sådan lösning.
George W Bush har försvårat den. Barack Obama får försöka foga ihop spillrorna.
Så jobbar vi med nyheter