Det är tio minusgrader ute och Kjell Zettergren försöker dela på stora klumpar papper som frusit ihop och nu ligger i en hög på golvet på Returpapperscentralen.
– Det är papper som komprimerats av kunden vi hämtat det hos och så har det varit fuktigt och fryst ihop, säger Magnus Alm, som är vd på Returpapperscentralen.
I andra änden av salen skottas tetrapappkartonger ner på ett stort rullband med en traktor. Där åker förpackningarna upp på en höjd och pressas samman av balmaskinen. Balarna staplas sedan vid den bortre väggen innan de skickas vidare till stället de ska återvinnas på. I högen med metall ligger en lampfot i metall med sladden slingrande längs marken.
– Den ska inte vara här, men att saker hamnar fel är oundvikligt, som är Magnus Alms pappa och numera vice vd för Returpapperscentralen.
Genom Returpapperscentralen passerar alla utsorterade förpackningar som lämnas till återvinning på återvinningsstationerna i Uppsala läns samtliga kommuner, med undantag för Älvkarleby kommun, vars förpackningar tas om hand i Gävle. Det betyder 30 000 ton per år. Samtliga förpackningstyper, förutom glas, går igenom samma balmaskin för att komprimeras.
Inne i kontorsbyggnaden är det varmare. Efter en snabb koll i datorn konstaterar Magnus Alm att Uppsalaborna är lite bättre än genomsnittet på att sortera. Men det handlar ju förstås om förutsättningar också. På landsbygden kan man behöva åka flera mil för att ens komma till en återvinningsstation och i de större städerna är det ofta svårt med utrymme i soprummen för att få till sortering.
Returpapperscentralen har ersättning från producerarna genom Förpacknings – och Tidningsinsamlingen för att tömma containrarna vid återvinningsstationerna runt om i Uppland. Eller egentligen konsumenten som köpt produkten eftersom producenten lägger till det på priset den säljs för i affären. För till exempel ett mjölkpaket är avgiften 2 öre.
Energivinstmässigt är olika material olika lönsamma att återvinna. I topp ligger metall. När det kommer till stål och aluminium sparar man 80-90 procent energi på att återvinna jämfört med att utvinna nytt stål och aluminium ur malm. Att sortera ut konservburkarna och panta ölburkarna är det allra viktigaste för hushållen. Vid återvinning av papper sparar man 70 procent energi, plaståtervinning sparar 62 procent och vid återvinning av glas sparas 20 procent.
Det är energivinster som går till spillo när materialen inte sorteras och istället hamnar i brännbart.
– Det är förstås onödigt när det skulle gå att använda till annat. Det är ju tokigt att det eldas upp, säger Torbjörn Alm.
När man väl sorterar är det också olika viktigt att sortera rätt. Det som ska återvinnas är förpackningar eftersom det är de som omfattas av producentansvaret. Slänger man ett trasigt dricksglas i glasåtervinningen blir det fel av den anledningen. Men ett dricksglas innehåller också större mängder bly än vad flaskor och burkar gör, vilket betyder att det förstör kvaliteten på glasmassan. Värst på det området är när porslin hamnar i glasåtervinningen. Om ett föremål av porslin slinker med förstör det kvaliteten på det nya glaset jättemycket, berättar Torbjörn Alm.
Och att den seglivade myten att det inte är någon idé att sortera för att allt ändå slängs i samma är just en myt är helt självklart när man är på Returppaperscentralen. Materialen är mycket mer värda för sig än blandade. Att bränna dem vore en stor förlustaffär.
Vid materialåtervinning sparar man alltså en stor del av energin som gått åt till att producera produkten från början. När det kommer till organiskt avfall som blir biogas brukar man räkna med att ungefär en tiondel av energin som gått åt till att producera maten räddas i biogasverket. Gasproduktionen har dock även andra fördelar.
På Uppsala Vattens biogasanläggning på Kungsängen backar en avfallsbil fram till den ena av två mottagningsfickorna och tippar ner påsarna med det organiska avfallet från olika hushåll i Uppsala. Den kväljande lukten är påträngande men verkar inte besvära de anställda som går omkring på anläggningen. Man vänjer sig, efter några dagar, säger de.
Nere i fickan river en påsrivare sönder påsarna som skiljs av från innehållet i en trumsikt, som är en slags sil formad som en trumma.
Plasten pressas sedan ihop och skickas till förbränning medan matavfallet åker vidare. Inne i anläggningen sönderdelas avfallet och hygeniseras, det vill säga värms upp till 70 grader för att ta död på bakterier. Efter det rötas avfallet genom att mikroorganismer bryter ner det organiska materialet i frånvaro av syre. På det viset bildas biogas och biogödsel.
Den mesta av biogasen används till bränsle som Uppsalas biogasstadsbussar och en del av Uppsalas taxibilar körs på. Och lite går till privatbilister. Av tio kilo matavfall produceras biogas som motsvarar en liter bensin.
– Det startade ju egentligen som ett sätt att få en bättre stadsmiljö i Uppsala. Genom att bussar och taxibilar körs på biogas får man ju ner partikelutsläppen och avgasnivåerna ordentligt i centrala Uppsala, säger Lennart Nordin, som är sektionschef för Uppsala Vattens biogasproduktion.
Biogödslet pumpas vidare till en tank och transporteras ut till lantbrukare runt omkring Uppsala.
– Ju mer som tas om hand ju bättre är det ju för miljön. Det här blir ju ett kretslopp där all koldioxid går runt. Till skillnad från när man använder fossila bränslen så tillför man ju ingen ny koldioxid med biogas, säger Lennart Nordin.
Hushållen och olika verksamheter i Uppsala sorterar ut ungefär 45 kilo matavfall per person och år, vilket är nästan hälften av de cirka 80 kilo per person som man uppskattar att avfallet består av. Även här skulle sorterandet kunna bli betydligt bättre. I topp i Sverige ligger Västerås där invånarna sorterar ut 60 kilo per person.
– Då har man arbetat aktivt, inte bara med utskick utan med dörrknackning också. Men vi borde kunna öka med åtminstone 20 procent i Uppsala.
Biogasanläggningen på Kungsängen tar hand om 30 000 ton organiskt avfall per år. Cirka 14 000 ton kommer från Uppsalas hushåll och verksamheter som slakterier, restauranger och mataffärer. Resten kommer från andra kommuner. Av avfallet producerar man biogas motsvarande 8 000 liter bensin om dagen. Och ambitionen är att det ska öka. Det som kan sätta stopp för det är EU.
– Som det är nu är biogasen skattebefriad och den säljs till ett tio procent lägre pris än bensin, men nu vill EU att den ska skattas med samma koldioxidskatt som vanlig bensin och det vore ju ett dråpslag. Blir den rejält mycket dyrare än vanligt bränsle så kommer få privatbilister välja den, säger Lennart Nordin.
Undantaget gäller fram till 2020.
Allt mer av vårt avfall återvinns och Uppsalaborna är alltså bättre än genomsnittet på att sopsortera. Men majoriteten av våra sopor eldas fortfarande upp och Uppsala har även ett av de största sopförbränningsverken i landet. Det ägs av Vattenfall och är så stort att man måste importera avfall från andra länder för att utnyttja dess fulla kapacitet och förse Uppsalas hushåll med fjärrvärme. Som det är nu importeras cirka 30 procent av soporna som bränns i Uppsala. Till största delen från Storbritannien och Irland, men också en liten del från Åland.
Efter att deponi, att lägga sopor på en tipp, av organiskt avfall och brännbart avfall förbjöds i Sverige 2005 har förbränningskapaciteten byggts ut och blivit överdimensionerad i förhållande till det svenska avfallet. Lösningen att importera avfall och förbränningsanläggningarna är en god affär. Vattenfall tar ungefär 500 kronor per ton för att ta hand om avfallet och får sedan också betalt när man säljer värmen som produceras.
Att det satsas så mycket på förbränning kan tyckas gå emot ambitionerna att mer och mer avfall ska sorteras och återvinnas. Större delen av det som slängs i brännbart skulle ju kunna återvinnas istället. Men Adrian Berg von Linde, som jobbar med affärsutveckling på Vattenfall AB Värme Sverige tycker att förbränning är en bra lösning.
– Ja, men först vill jag ju säga att så mycket som möjligt bör återvinnas, men om man återvinner material många gånger så kommer man till en punkt där de inte går att återvinna längre och då är förbränning en bra lösning. Då producerar man ju energi i form av el och värme av det. Alternativet är ju deponi och det är inte bra.
Material som plast och papper går bara att återvinna ett visst antal gånger. När man till exempel gör nytt papper så måste man tillföra en del nya fibrer för att det ska fungera. Samma med plast.
Men var kommer det här materialet som inte går att återvinna längre från? Var får ni tag på det?
– Med material är det ju så att man bara kan återvinna dem ett visst antal gånger, sedan går det inte längre.
Ja, men när jag slänger mina sopor vet ju inte jag vilken plast av den jag ska kasta som går att återvinna.
– Nej, det följer ju med en del plast i det brännbara, vilket är svårt att styra över. Det som kommer till kraftverket i Uppsala bränns. Men vi jobbar i projektet Uppsala Klimatprotokoll där målet är att det ska kastas mindre plast. Vi har en väldigt fin tradition av att sopsortera i Sverige jämfört med andra länder, men sedan är det ju upp till varje enskilt hushåll.
I Vattenfalls fjärrvärmeverk eldas 360 000 ton sopor upp varje år, av vilka merparten skulle ha kunnat återvinnas istället med olika grad av energibesparande. Tio kilo sopor som bränns ger motsvarande 30 kilowattimmar värme. En del kritiker hävdar att de stora satsningarna på utbyggnad av sopförbränningsverken bromsar utvecklingen av återvinnandet av sopor, men det håller inte Adrian Berg von Linde med om.
– Vi står inte i motsats till det. Vi stödjer sortering fullt ut. Hela Vattenfall står ju för en hållbar livsstil. Sedan går det ju inte att nå dit på ett år. Och skulle de brännbara soporna minska så mycket att vi inte har tillräckligt går ju fjärrvärmeverket att elda med andra bränslen.
En ensam soppåses normalvikt ligger antagligen någonstans runt fem kilo. Om den innehåller matavfall så genererar den biogas som ger 5 kilowattimmar energi - motsvarande lite mer än en halv liter bensin. En kasse med hushållssopor som läggs i brännbart ger 15 kilowattimmar energi med ett värde på runt tio kronor. Eldning ger alltså mer energi tillbaka, men biogasen är bättre för miljön och ger även gödsel.
Båda alternativen är det som borde tas till i sista hand. Att göra biogas av bananskal, som ju inte går att äta, är bra. Men när fullt ätbar mat blir gas innebär det en stor energiförlust, vilket inte minst är dåligt för klimatet.
Att bränna material som inte går att återvinna är bättre än att lägga den på en soptipp, men att elda med material som man kan spara upp till 90 procent på att återvinna är en dålig idé. Dina sopor är värdefulla, men mest värdefullt är förstås att slänga så lite som möjligt.