LÄS MER: Polisens ansikte utåt för allra sista gången
Christer Nordström om ...
... pyromanen som älskade korintkakor
På 80-talet när jag jobbade som utredare på krim hade vi ett antal anlagda bränder. Sen så fick vi napp, ett vittne såg en person han kände igen springa ifrån en jympasal i Gränby som precis börjat brinna. Killen blev hämtad till förhör och anhållen, det visade sig att han förekom i vårt register. Han fanns med i vårt familjealbum som jag brukar säga. Det var en ung grabb som ingenting sa och som mentalt inte mådde bra. Ingen kollega fick ur honom ett dugg. Men så fick jag höra att han var så otroligt förtjust i korintkakor och blandsaft. Så jag bad mamma baka en rejäl laddning korintkakor, som jag tog med dagen därpå. Så han fick mumsa kakor och dricka saft hur mycket han ville, jag sa till honom att allt det här är till dig, och sedan började han berätta. Han smög in lite annat som han gjort också. Så vi klarade upp det där.
... hur man får busar att erkänna
Om jag är the good cop? Haha, nej, sånt där funkar bara på film. I verkligheten gäller det att vinna den misstänktes förtroende så att de ska vilja berätta. Man kan aldrig tvinga ur någon en utsaga. På min tid var rökning tillåten överallt, det låg som en Lützendimma i hela polishuset. Vi försedde busarna med Ritz utan filter och John silver. Och så hade vi en stor burk med hemeneverin, ett slags lugnande som säkert inte var tillåtet men som vi gav dem ändå, det var mer sånt där förr. Har du nåt hemevin Nordström, kunde de säga. Den skyldige sitter där med en enorm spänning och försöker in i det sista hålla emot. Det är som en inre kamp. Men ibland när erkännandet kommer säckar de ihop, för att det är så skönt att erkänna. Vi måste vara beredda när de är redo. Ibland kunde de ringa från häktet och säga att nu har vi en som vill erkänna. Då är det bara att bege sig dit. Man måste vara beredd när de är redo.
... sin roll som presstalesperson
Det är roligt, jag trivs med mina arbetsuppgifter. Jag har haft en ambition att ligga i framkant vad gäller öppenhet och tillgänglighet. Allt kommer inte till min kännedom och jag kan ju inte rota överallt, men jag ska ha viss förberedelse när en journalist ringer. Och i uppdraget ligger ju att vara öppen även när det inte är roliga frågor utan handlar om att vi på polisen gjort fel, som fallet Göran Lindberg eller när någon medarbetare blivit anmäld. Jag har försökt att vara tillgänglig och stänger bara av telefonen när det är dags att sova. Jag vet ju att jag kanske skämt bort journalister ... men det struntar jag i. Men så är jag ju ungkarl också, är man förälder har man naturligtvis andra förpliktelser.
... åren som dödsfallsutredare och att komma med dödsbud
Jag hade som dödsfallsutredare på rättsmedicin på 80-talet hand om mellan 300-400 dödsfall om året, alla som dog utanför sjukhuset. I uppdraget så ingick det att identifiera personen, ta emot anhöriga och att visa upp kroppen. Där fick jag en väldig erfarenhet att ta emot anhöriga som förlorat någon när och kär, inte minst efter våldsamma situationer som trafikolyckor. När vi underrättar anhöriga åker vi hem. När man ringer på dörren ber vi att få komma in innan vi berättar. Sådana underrättelser är naturligtvis väldigt smärtsamma. Då gäller det bara att finnas till hands och hålla i hålla i handen eller vad det är. Man får inte tro att det är klart på en kvart, utan det kan ta flera timmar. Vi lämnar ju ingen i sticket. Att ta emot anhöriga på rättsmedicin för att de skulle få veta mer om vad som hänt och få se kroppen var ett oerhört viktigt uppdrag. Men det var så nedgånget där att vi ibland behövde ha visningarna på parkeringen eftersom det luktade död och pina. Jag anmälde det där, att så kan vi inte ha det. Och sedan blev det renoverat och vi fick ett särskilt visningsrum, ett slags kapell, där man kan göra fint med levande ljus. Förr var det lysrör som gällde.
... när han fixade Rocktåget i Sunnerstabacken
Jag var planerare på ordningspolisen ett antal år och blev då ansvarig för polisens insatser under stora evenemang som valborg, stadsbesök och annat. Tidigare hade det mest varit nej nej nej från polisens sida vad gäller tillstånd, men jag drev mot ja ja ja. När arrangörerna bakom Rocktåget ringde och undrade om de kunde få ha Rocktåget vid Uppsala högar sa jag att det skulle bli svårt, men föreslog i stället Sunnerstabacken. Och så blev det: 30 000 personer kom, vi stängde av hela Dag Hammarskjölds väg så att konsertbesökarna kunde använda gatan in mot stan som ett promenadstråk sen. Det var jättetrevligt.
... sin kriminelle bror
Jag hade en storebror som var helkriminell. Han var väldigt brottsaktiv, och varenda buse i stan visste vem hans bror var. Det kunde vara till stor hjälp, man kunde stanna upp och prata med dem på stan när man var ute och fotpatrullerade. Vi var sex syskon. I hans fall spårade ur redan i skolan, jag har funderat över varför det kunde bli så. Men allt det här gav mig en otrolig erfarenhet, det gav mig stor förståelse för hur det är att vara anhörig till en kriminell. Som polis grep jag honom flera gånger. En gång blev det till och med våldsamt motstånd, jojo, det var fajt ända in i arresten, kan ni tänka er! Han var normalt inte sån, men hade petat i sig nåt skit. Jag bestämde mig redan när jag blev polis för att berätta för mina kolleger att jag har en bror som är kriminell. Det togs emot med väldigt stor förståelse.
... livet som pensionär
Det finns ett liv efter polisen och jag kommer att aktivera mig. För några månader sedan gjorde jag en hjärtoperation och efter den har det blivit ännu viktigare att hålla igång. Jag har börjat gå på gym och upptäckt att det ju är jättetrevligt! Så socialt! Man står där vid en maskin och börjar prata med de runtomkring. Jag tänker att en del kanske känner igen mig och kommer fram och pratar av den anledningen. Sedan är jag ju väldigt engagerad i bion, jag jobbar 40 procent som biografmaskinist på Filmstaden, det kommer jag att fortsätta med. Och så kommer jag att fortsätta åka till London flera gånger om året, där jag går på musikaler och teater. Men det är klart att det nog blir ett svårt avslut. Jag har levt mycket i mitt yrke, även på fritiden. Men jag är så tacksam över att få ha varit med under alla dessa år och jag inser att det är dags att gå vidare.