– Men du ska inte kontrollera, säger Helena Harrysson, som skrivit boken Släpp taget och håll i.
Tonåren handlar på många sätt om att steg för steg ta kontrollen över sitt eget liv och testa om vingarna bär. Det låter vackert, men det är inte alltid så lätt, varken för tonåringen eller för oss föräldrar. När oron slår till ligger det nära till hands att börja kontrollera och misstänksamt förhöra sina tonåringar om vilka de träffar, vad de gör och när de kommer hem.
– Tonåringar märker direkt när du försöker kontrollera och alla som känt sig kontrollerade vet att det väcker rebellen i en, säger Helena Harrysson.
Det omvända är att man får ett anpassningsbart barn, ett barn som tappar självförtroendet och inte vågar ta egna beslut.
Så i stället för att vara en hönspappa ska man vara en tigerförälder.
– Du har säker sett en tigermamma som ligger helt avspänd, medan tigerungarna springer allt längre bort. Men hon har alltid öronen spetsade, har koll och ingriper när något går överstyr.
Men det räcker inte bara med koll. Det behövs också några grundläggande regler.
– För mig var en sådan regel att de aldrig fick gå ensamma hem från bussen på natten. Och tider då de skulle vara hemma måste passas, säger Helena, som förutom att ha skrivit en bok i ämnet också haft sex stycken egna tonåringar.
De flesta föräldrar vet nog vad som är rätt, problemet är när man blir orolig. Då kan det vara svårt att ligga där i soffan som en sval tiger.
– Till att börja med måste vi ta ansvar för våra egna känslor. Det kan du göra genom att be din tonåring respektera att du är orolig, de är tillräckligt stora för att göra det. Jag har ofta sagt till mina barn att jag vet att de kan gå hem själva, men att jag är orolig och därför vill möta dem. Jag var tydlig med att det handlade om mig och inte om dem.
Det här med att våga släppa taget handlar om mer än sena kvällar. Det kan ju också vara svårt att veta hur mycket man ska låta tonåringarna sköta själva när det handlar om skola och andra saker.
– Det är väldigt individuellt, men lika viktigt som det är att tonåringarna får chansen att testa är det att vi vuxna finns där och inte låter fallet bli för hårt när de kraschar.
En tonåring som går på högstadiet kräver mycket tid av oss föräldrar, att vi finns för dem.
– De kräver lika mycket tid som ett spädbarn, men det är ett mycket mer passivt föräldraskap.
Det handlar om att vara hemma, för även om de mest sitter på sina rum, så dyker de plötsligt upp i tio minuter och vill prata om något. Då behöver man vara där.