Det är aldrig enkelt att berätta för ett barn att någon kommer att dö eller har dött. Men rådet är att så snabbt som möjligt involvera barnet.
– Berätta vad som har hänt. Man behöver inte bre på och överösa barnet med detaljer, men lyssna på vad barnet frågar om och svara på det, säger Lotta Polfeldt, kurator och psykoterapeut.
Hon har stor erfarenhet av att jobba med barn och ungdomar i sorg och hon har skrivit flera böcker i ämnet.
– Om den döde har begått självmord kan det kännas extra svårt att berätta för barnet. Men försök att berätta om den psykiska sjukdomen som låg bakom självmordet, säger hon och förklarar att barn märker om man undanhåller något och om de inte får klarhet och tydliga svar kan de skapa fantasibilder som är mycket värre än verkligheten.
– Man kan förklara psykisk sjukdom som en tankesjukdom, att man tänker svarta sorgliga tankar, kanske som att tankarna vissnar i huvudet och att då ville mamma dö för hon orkade inte ha så sorgliga tankar, säger Lotta Polfeldt.
Hur barn uppfattar döden beror delvis på åldern. Från nioårsåldern förstår man att döden är för evigt. För barn under fem år är döden inte slutet. De tror att den döda kan komma tillbaka och vill spara mat till pappa som dött, ifall han är hungrig när han kommer hem igen.
Barn mellan fem och nio år har fått lite större förståelse för döden men tror ofta fortfarande att den döde kan komma tillbaka. Det är vanligt att man i den åldern blandar fantasi och verklighet. Som Tore, fem år, som vill att gammelmormor ska komma tillbaka och sticka ett par vantar till honom. ”Men hon kommer inte tillbaka för hon är död”, säger mamma, och Tore svarar, med allvar och självklarhet i rösten att ”jo, det kan hon, om hon blir en zombie”.
Barn visar inte heller alltid sin sorg på det sätt man förväntar sig. Många barn gråter till exempel inte så mycket, och då ska man inte göra misstaget att tro att sorg är lika med tårar.
En annan sak med barn och sorg är att barnen går i och ur sorgen snabbt och ofta, mycket oftare än vuxna. Därav kommer uttrycket att barns sorg är randig.
– Barn orkar inte vara ledsna långa stunder i taget, de behöver pauser i sorgearbetet, säger Lotta Polfeldt.
Hon berättar att en fem-sex-åring som har förlorat sin pappa kanske leker och skrattar en stund, sedan kommer frågor och tankar, barnet gråter intensivt, och går sedan direkt in i leken igen.
– När man är nio, då tar man till knepet som man vet fungerar, att inte tänka på det sorgliga. För om man går in i tankarna då kan man inte leka och inte vara vanlig med kompisarna. Det är en överlevnadsstrategi, säger Lotta Polfeldt.
Hon förklarar att det därför kan se ut som om 9-åringen inte är berörd av det som hänt, utan beter sig som om hon aldrig haft någon pappa överhuvudtaget.
– Det är lätt att tänka att ”ja men barnen leker på och verkar ta det så bra”. Ta det bra brukar betyda att man lever på som om ingenting har hänt. Och det är ingenting att eftersträva. Barnen gör så för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. Det betyder inte att de inte är ledsna, säger Lotta Polfeldt.
Hon har bland annat skrivit Kompisboken om sorg, där barn som förlorat en förälder berättar hur de vill att omgivningen ska bete sig.
– Barn vill att folk är som vanligt men att de ska visa att de vet vad som har hänt. Det kan räcka att vara lite extra snäll och uppmärksam och säga "hej gumman, hur är det?" Och stanna kvar med blicken lite extra länge hos barnet, säger Lotta Polfeldt.
Ett misstag som ofta sker är att skola och vänner tror att det är färdigsörjt efter kanske nio månader och att man då förväntar sig att allt är som vanligt.
– Tänk i stället så här: att nio månader är en väldigt lång tid för en åtta-åring att vara utan sin mamma. Att det då skulle vara färdigsörjt är ju helt absurt att tänka. Efter åtta-nio månader kan det i själva verket vara som värst för då har alla andra glömt. Vi måste förstå att sorgen är lång, det tar tid och det är mycket att hantera, säger Lotta Polfeldt.
Men hon vill också betona att även om jorden rämnar och om sorgen är oerhörd, så känner hon ofta att det finns en stor kraft i barnen hon möter.
– Det är viktigt att veta att man kan ha en fin och bra barndom även om man förlorar mamma eller pappa, säger hon.