Redan innan de stora protesterna mot Fra-lagen bröt ut under 2008 hade missnöjet mot vad som uppfattades som ständiga integritetsinskränkningar av tidigare regeringar och den nuvarande börjat bli allt mer märkbart – bland riksdagspartiernas medlemmar, på tidningarnas ledarsidor och på nätet. Omröstningen om Fra-lagen blev den tändande gnistan. Att de flesta partierna var kluvna i sin inställning och att försvars- och justitiedepartementen låg i luven på varandra bara ökade spänningarna.
I det här läget hade rege-ringen kunnat välja att gjuta olja på vågorna, dra tillbaka förslaget, tillsätta en bred parlamentarisk utredning om behovet av signalspaning. Man hade kunna välja kompromiss i stället för konflikt, helt enkelt.
Regeringen valde det senare. Pressade av rekordlåga opinionssiffror, två tidiga ministeravhopp och ett mycket starkt motstånd mot a-kasseförändringarna bedömdes en reträtt i Fra-frågan vara en prestigeförlust för mycket. De fyra partiledarna bestämde sig för att driva igenom beslutet, kosta vad det kosta ville. Kanske trodde man på fullaste allvar inte att motståndet skulle bli så stort.
Helt uppenbart gjordes en rad felbedömningar. Protesterna från de egna leden underskattades och kanske tog man även miste på Socialdemokraternas reaktion. I alla andra lägen hade detta varit en typisk fråga där S och M hade gjort upp över blockgränserna. Att S under en kort period försökte framstå som integritetens försvarare, kan inte dölja att det ursprungliga Fra-förslaget togs fram under den förra regeringen. Det var samma regering vars justitieminister Thomas Bodström på EU-nivå drev på för ökade möjligheter att övervaka och lagra datatrafik.
Precis som i flyktingpolitiken löper skiljelinjen i integritetsfrågor vanligtvis inte mellan blocken utan mellan å ena sidan de två större partierna och å andra sidan de fem mindre. Och hade bara Moderaterna och Socialdemokraterna kommit överens hade det varit lättare för de borgerliga motståndarna att lägga ner sina röster och för regeringen att gå oskadd genom striden – det skulle ju ändå var utsiktslöst att försöka fälla förslaget i kammaren.
Den här gången blev det annorlunda. Socialdemokraterna befann sig i opposition och Mona Sahlin ville inte missa chansen att öppna ännu en bredsida mot en redan tilltufsad regering. När hela oppositionen gemensamt förkastade Fra-lagen, ökade hoppet hos de borgerliga motståndarna. Plötsligt fanns en reell möjlighet att fälla förslaget.
Med ens blev skiljelinjerna i Alliansen tydliga. För stora delar av Moderaterna var underrättelsetjänstens behov och terrorbekämpning viktigare än den personliga integriteten. Men inom delar av Folkpartiet och Centern var motståndet större. Många riksdagsledamöter ansåg inte att deras liberala värderingar var förenliga med ökade statliga övervakningsbefogenheter.
Varken för Moderaterna, där det konservativa idéarvet fortfarande är en del av partikulturen, eller för Socialdemokraterna behöver en större stat vara av ondo, bara avsikterna är goda. De frihetliga dragen är starkare hos Folkpartiet, Centern och Miljöpartiet.
Därför är inte det uppseendeväckande med turerna inför omröstningen att så många Center- och Folkpartiledamöter tvekade, utan att så få var beredda att fälla förslaget. Integritetsfrågan förenar över blockgränsen samtidigt som den sår split både inom både Alliansen och det rödgröna lägret. Så länge de stora spelarna kan komma överens är det däremot svårt för de mindre partierna att fälla enskilda förslag. Fra-lagen var annorlunda, styrkeförhållandena förändrade. Därför blev striden så stor, debatten så hård och resultatet så svårsmält.