Tanken på förstatliganden i stor skala övergavs utan större konvulsioner redan på 1920-talet och Socialdemokraterna fick händerna fulla med krispolitik och välfärdsbygge (att inspirationen till stor del kom från liberala ekonomer som John Maynard Keynes och Bertil Ohlin - senare FP-ledare - såg man inte som något hinder). Medan välfärden byggdes ut förblev ägandet kontroversiellt, tydligt markerat genom Socialdemokraternas efterkrigsprogram och den ”nya näringspolitiken” på 60-talet som ledde till intensivt och framgångsrikt borgerligt motstånd.
Men föreställningen om ett stort historiskt brott med kapitalismen levde kvar och fick ny form på 1970-talet med idén om löntagarfonder, kontrollerade av fackföreningsrörelsen, som steg för steg skulle ta över större delen av näringslivet. Det är väl känt att ledande socialdemokrater som Olof Palme var kritiska, men man ville inte offentligt gå emot LO.
Fonddebatten ledde till socialdemokraternas första riktigt stora nederlag - valförlusten 1976 då partiet för första gången på 44 år ställdes utanför regeringen och inte kom tillbaka förrän 1982. När något som kallades löntagarfonder till sist infördes – för att sedan avvecklas när det åter blev borgerlig majoritet – så var de ursprungliga tankarna kraftigt urvattnade. Men det var de ursprungliga tankarna som var politiskt avgörande.
Många tror att socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 1976 på grund av kärnkraften. Men folkomröstningen 1980 visade kärnkraftmotståndets begränsning. Mobiliseringen bland borgerliga väljare 1976 betingades av att man i fondförslagen såg ett verkligt hot mot den svenska samhällsmodell som byggde på mångfald och maktbalans. Oavsett vad tidens ledande socialdemokrater själva önskade så fördes resonemang som öppnade för att de flesta företag, inklusive kooperationen och tidningarna, skulle ställas under LO:s kontroll. Alla kunde förstå att fondförslagen i sin förlängning innebar att alla löntagare skulle få samma arbetsgivare och att fackets makt skulle smälta samman med ägarmakten.
Ibland möter man också tanken att valet 1976 bara innebar att en borgerlig regering trädde till och fortsatte Socialdemokraternas politik. Det är helt perspektivlöst. Det viktiga med valet 1976 var att väljarna tog ställning för bevarad pluralism och maktbalans och för boskillnad mellan kapital och arbete. Fondsocialismen var allvarligt menad men från 1976 blev det omöjligt för Socialdemokraterna att förespråka något annat än bevarad marknadsekonomi med spritt ägande.
Därmed tog vägen slut för den strömning som hela tiden drömt om ett historiskt brott med kapitalismen. Detta brott skulle i retoriken ha varit det ”tredje steget”, efter demokratin och välfärden – men detta steg avvisades alltså av väljarna. Ett nytt projekt behövdes, men inget har känts helt naturligt.
Göran Perssons paroll om ”det gröna folkhemmet” hade kanske kunnat utvecklas men partiets fasta förankring i industrisamhällets storskalighet har varit ett problem. Utan vilja att se brister i det som byggts upp under socialdemokratisk ledning och utan någon ny stor idé som kan inspirera så har verksamheten ibland mest förefallit gå ut på att partiet ska sitta vid makten. När makten då förloras blir resultatet de falangstrider som band Mona Sahlins händer och gjorde Håkan Juholt till enda valbara kandidat till partiledarposten 2011.
Krisen för den traditionella statsbärande socialdemokratin började när regeringsmakten förlorades 1976. Ska Stefan Löfven få framgång så måste han förstå att partiet i framtiden måste spela en roll av ett helt annat slag.