Sveriges ambassadör i Litauen, Inger Buxton, är född och uppvuxen i Sunnersta. UNT träffade henne på ambassaden i Vilnius.
Vi ses den 11 april.
Inger Buxton sätter sig till rätta i fåtöljen. På bordet framför henne står svenska designljusstakar – här på ambassaden i Vilnius.
Hon, som växte upp som fotbolls- och hästtjej i Sunnersta, tillträdde som Sveriges ambassadör i Litauen för två år sedan.
– Särskilt lugnt har det inte varit. Litauen har haft en händelserik politisk utveckling sedan jag kom hit, med pandemihanteringen och ökade spänningar med Ryssland och Belarus. Bland annat med migrantvågen som använts som ett hybridvapen mot Litauen.
Med blicken vänd både mot Sverige och inåt mot sitt nya hemland, noterar Inger Buxton att svenskarna är mer engagerade i sina baltiska grannar än de varit på länge. Sist var på 1990-talet.
Då arrangerade den så kallade Måndagsrörelsen veckovisa möten på Norrmalmstorg i Stockholm för att stötta de baltiska staternas frigörelse från Sovjetunionen, vilken blev verklighet 1991.
Nu, med ett krig på andra sidan Östersjön, har Sveriges engagemang stärkts igen. Vikten av ett samarbete med de baltiska grannarna har blivit mer uppenbart, och Rysslands aggression riskerar att fortsätta prägla Sveriges och Litauens utrikes- och säkerhetspolitik under en lång tid, tror ambassadören.
Kanske kan vi svenskar bättre förstå det hot som litauerna och andra länder i Östeuropa känt under lång tid.
– Det här har de sagt till oss i Västeuropa i många år, säger Inger Buxton.
...
Våren har försiktigt börjat spira i Litauens huvudstad. I Ukraina har kriget rasat i nästan två månader.
Litauens stöd till Ukraina är stort. I februari skickade man över luftvärnsrobotar och stängde ner ryska kanaler som ansågs sprida desinformation om kriget. Hittills har mer än 40 000 ukrainska flyktingar registrerats i landet.
Stödet för Ukraina syns över hela staden.
På Vilnius gator lyser de ukrainska färgerna från var och varannan husvägg, balkong och lyktstolpe. Där det inte är flaggor är det gul-blå kläder på en skyltdocka i ett butiksfönster, ett virkat gul-blått hjärta på ett staket eller texten "Vilnius hjärta Ukraina" på passerande stadsbussar.
Vilniusbon Danute, t.v., och kollegan Laima, t.h. "Jag gråter när jag ser på tv", säger Danute.
Vilniusborna fördömer kriget.
– Jag gråter när jag ser på tv, säger Danute, som kallar det för folkmord och terrorism.
Hon är rädd för sin egen säkerhet.
– Jag känner mycket hat mot Putin, säger Tomas, som vi möter en stund senare.
Tomas och Viktoria är litauer men bor i Norge. "Jag känner mycket hat mot Putin", säger Tomas.
En damm belägen intill Rysslands ambassad i Vilnius uppmärksammades när den färgades blodröd i början av april. Symbolerna i området har bara vuxit sig fler sedan dess.
Träd och buskar runt de höga murarna har försetts med mängder av gul-blå band. Nedanför den ryska ambassadens övervakningskameror ligger högar av plakat. På ett av dem står: "Go home! You are unwanted anywhere in Europe." Åk hem, ni är oönskade i Europa.
Poliser patrullerar utanför. Innanför grindarna syns ingen till.
Dammen utanför Rysslands ambassad i Vilnius har färgats blodröd i protest.
...
Sveriges ambassad ligger i Gamla stan, nära floden Vilnia. En solig innergård leder till entrén, biblioteket och salongerna.
Utanför står diplomatbilen parkerad, med nummer 01 på registreringsskylten. Efter självständigheten var Sverige det första västlandet att etablera ambassad i Litauen.
Som barn var Inger Buxton först inte särskilt intresserad av skolan, men med tiden utvecklade hon ett starkt samhälls- och historieintresse. Det är detta som drivit henne genom karriären, ständigt med fokus på utrikespolitik och säkerhetspolitiska frågor.
– Historia är en så fundamental del av att förstå vår egen samtid, säger hon.
Utrikespolitik och säkerhetspolitiska frågor har varit i fokus genom hela Inger Buxtons karriär.
Efter gymnasieexamen från Katedralskolan i Uppsala, flyttade Inger Buxton till Stockholm och studerade klassisk sång på Kulturama. Därefter läste hon hela sin statsvetenskapliga utbildning i England. Nu bor de vuxna barnen i lägenheten i Fålhagen, och tids nog tror Inger Buxton att hon bosätter sig i Uppsala igen.
– Det är en lagom stor stad och det händer en hel del samtidigt som det är nära till Stockholm.
Hennes uppgift som ambassadör är att stärka relationen mellan Sverige och Litauen – nu kanske viktigare än någonsin.
– Det här är ett grannland. Vi har Östersjön mellan men banden är viktiga, säger hon, men konstaterar samtidigt att relationen till Ryssland är fundamentalt olika för de två länderna.
Stödet för Ukraina är stort i Litauen. Hittills har över 40 000 ukrainska flyktingar registrerats i landet.
I Litauen har det ryska hotet varit verkligt under lång tid.
Det är bara 31 år sedan Litauen tillhörde Sovjetunionen, och på senare år har hotet successivt ökat.
– Nu är Ukraina måltavla men den ryska regimen pratar i termer av att man ska återfå sin intressesfär, och då räknas även de baltiska staterna in. Så det gör ju att det finns en mycket starkare hotbild än det gjort på länge, säger Inger Buxton.
– Jag tror att man upplever lite "vad är det vi har sagt?" Det är precis det här litauerna har sagt i över tio års tid, redan när Ryssland gick in i Georgien för drygt tio år sen, och inte minst när Ryssland annekterade Krim. Här är hotet reellt och har alltid funnits.
Svenskarna är mer chockade av kriget, menar ambassadören. Men så har vi aldrig upplevt rysk ockupation.
– Finland är mer likt de baltiska staterna på det sättet. För oss i Sverige har det ryska hotet funnits men har varit ganska långt bort. Jag tror att det här är mer ett uppvaknande i Sverige.
"Vissa diplomater är mer analytiska andra mer operativa. Jag tillhör nog den senare kategorin och upplevs kanske som lite otålig ibland. Samtidigt är jag inte så rädd för att fatta beslut, folk får tydliga besked. Många gånger är det nog sådana personer som blir chefer", säger Inger Buxton.
...
Vägen till Vilnius har gått via en tankesmedja i England med fokus på konfliktförebyggande och konfliktlösning. Inger Buxton fick därefter jobb på Utrikesdepartementet (UD), där hon arbetade med samarbetsfrågor mot FN och EU.
Hon ser ambassadörsposten som ett tack efter många slitsamma tjänster.
Sex år spenderade hon i Bryssel, som nationell expert vid EU-kommissionen och som ordförande i EU:s politiska militära kommitté.
– Och sen kom jag tillbaka till Sverige och var gruppchef för UD:s säkerhetspolitiska enhet. Då jobbade jag mycket med vår säkerhetspolitiska doktrin, Nato, OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och Europarådet. Jag var sedan biträdande chef för enheten Global agenda och arbetade med jämställdhet, klimat och hållbarhet.
Inger Buxton beskriver Natomedlemskapet som en existentiell fråga för Litauen.
Sverige är viktiga föregångare i Litauen vad gäller mänskliga rättigheter, inte minst hbtq-rättigheter, och klimatomställningen. I utbyte kan Sverige lära sig mycket av Litauen vad gäller säkerhetspolitik. Inger Buxton beskriver Natomedlemskapet som en existentiell fråga för Litauen.
– Här präglar säkerhetspolitiken allt, eftersom det handlar så mycket om landets existens. Säkerhetspolitiken har inte varit oviktig i Sverige men den har inte varit en styrande fråga för andra politikområden, som den är här. Det gör att det är lite tuffare att ha en Natodiskussion i Sverige nu. Medborgarna inte har varit så aktiva i att diskutera säkerhetspolitik tidigare.
Hur ser Litauen på ett svenskt Natomedlemskap?
– De vill ju gärna se ett svenskt Natomedlemskap. Det är bara att titta på geografin för att förstå det. Sedan är naturligtvis Polen väldigt viktigt för Litauen, eftersom förstärkning över land måste komma därifrån.
När den här texten skrivs har Litauens president Gitanas Nauseda nyligen uppmanat Sverige och Finland att gå med i Nato.
– Det är klart att skulle Sverige och Finland gå med i Nato så uppfattas det vara bra för de baltiska staterna. De skulle känna att det stärkte deras säkerhet i hög utsträckning. Men det här är ingen ny fråga, Litauen gick med i Nato 2004 och har ju hela tiden önskat se att även vi går med, säger Inger Buxton.
Inger Buxton konstaterar samtidigt att relationen till Ryssland är fundamentalt olika för de två länderna. Men så har Sverige heller aldrig upplevt rysk ockupation.
...
Den 11 april är en måndag.
Faktum är att just denna dag är starten för en måndagsrörelse i Vilnius, till stöd för Ukraina. På Katedraltorget mitt i staden samlas ett 60-tal personer. Bland annat håller Ukrainas ambassadör tal. Budskapet är enkelt: Slava Ukraini!
Initiativtagare är Arkadijus Vinokuras, litauisk skådespelare som länge bott i Sverige och som var med i Stockholm på 1990-talet. Till alla måndagsmöten skrev han dikter om baltländernas situation.
– Vi ska stödja Ukrainas befrielse från den fascistiska Putin-regimen varje måndag tills Ukraina vinner, säger han.
Arkadijus Vinokuras har tagit initiativ till måndagsmöten i Vilnius, till stöd för Ukraina. "Vi ska stödja Ukrainas befrielse från den fascistiska Putin-regimen varje måndag tills Ukraina vinner", säger han.
Bara 70 mil från torget ligger Kiev – på andra sidan av Belarus. Där har Ryssland trupper nu.
– Ryssland har stärkt sitt grepp och inflytande över Belarus. Runt 30 000 man gick in i Ukraina via Belarus. Så hotbilden här i Litauen, som haft Belarus lite som en buffertstat mot Ryssland, ökar, säger Inger Buxton.
I sydväst gränsar Litauen dessutom till ryska exklaven Kaliningrad.
– Jag tror att vi alla, i och med invasionen av Ukraina, insåg att allt kan hända. Det som kändes väldigt osannolikt känns nu mer sannolikt, säger ambassadören – i en stad där kriget på många sätt är närmare än hemma i Uppsala.
Litauen ligger mellan ryska Kaliningrad och Rysslandskontrollerade Belarus. Men både den litauiska regimen och folket visar stort stöd för Ukraina och tar avstånd från de ryska aggressionerna.