Elena Namli, professor vid Uppsala universitet kom till Sverige 1992. "Krig avhumaniserar. Skammen jag delar med mina vänner gör att jag förblir människa", säger hon.
"Mamma, är det krig nu?"
Det är morgon den 24 februari när telefonen ringer. Elena Namli kan inte tro på vad hon får höra när hon svarar. Det är hennes dotter. På nyheterna säger de att Ryssland har invaderat Ukraina, sitt grannland, berättar hon.
– Du måste ha missförstått, sa jag. Jag kunde inte ta in det. Det är svårt än att göra det, säger Elena Namli.
Men det var sant. I gryningen hade ryska trupper korsat gränsen till Ukraina. Ryssland hade startat ett "aggressionskrig mot ett suveränt folk och ett suveränt land", som Elena Namli uttrycker det.
Veckan som följt beskriver hon som hemsk. Hon är professor i etik vid Teologiska institutionen vid Uppsala universitet och har försökt att göra sina vardagliga arbetssysslor, men allt har präglats av krigsutbrottet.
– Redan första veckan har vi sett mycket död och lidande och det lär bli mycket mer. Jag känner sådan sorg och skam, säger hon.
Elena Namli är ryska, uppväxt i Sovjetunionen. Familj och vänner bor i Moskva men hon är uppvuxen i Ivanovo, 30 mil nordöst från huvudstaden. Hon läste filosofi vid Moskva universitet och kom till Sverige 1992 med bilden av ett hemland i kollaps efter det misslyckade kriget i Afghanistan och oförmågan att bygga upp demokratiska institutioner.
Vännerna och familjen i Ryssland känner nu som hon. I meddelanden till varandra delar de sina känslor, försöker begripliggöra.
– Vi skriver och berättar om sorgen och skammen, men också om maktlösheten. Många i Ryssland våndas över den nu, maktlösheten, säger hon.
Elena Namli känner stor sorg och skam för sitt land Rysslands agerande. "Tiden som gått sedan krigsutbrottet har varit hemsk", säger hon. Från Uppsala och Sverige gör hon nu det hon kan för att stötta dem som vill verka för fred.
Men ska man skämmas över att vara ryss, är det bra för framtiden? Varje enskild medborgare är ju inte en bov i dramat. Många visar mod, protesterar, skriver på upprop, tar risker. Ändå pågår ett slags bannlysning av Ryssland och dess medborgare, i idrottsvärlden, kulturlivet, näringslivet och så vidare. En demonisering, skulle säkert många säga.
Att skämmas för Rysslands agerande är rätt och rimligt, tycker Elena Namli. En tydlig gräns har passerats: Ryssland har startat ett krig mot en granne. En spade är en spade och ett aggressionskrig ett aggressionskrig. Det går inte att rättfärdiga med exempelvis att andra länder gör eller har gjort liknande. Krig och våld mot suveräna folk ska fördömas, hävdar hon med eftertryck. Tid kommer senare för väst att rannsaka sig och fundera på vad som kunde gjorts annorlunda i tidigare skeden.
– Jag är övertygad om att det här blir slutet för Vladimir Putin, att det här är hans Afghanistan. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta, hur mycket blod som kommer att flyta och vilka andra desperata handlingar han kommer att ha genomfört.
Elena Namli kan inte känna någon stolthet just nu över Ryssland, sitt hemland. "Med tanke på vad mina vänner och kolleger i Ukraina utsätts för är det inte högt pris".
Enskilda ryska idrottare, kulturutövare eller andra kan säkert uppleva orättvisor i världens fördömande. Västs sanktioner kommer också att drabba det ryska folket stenhårt. Men det är priset som Putin tycker att människor ska få betala, menar Elena Namli.
– Sanktionerna är inte oproportionerliga. Putin har startat ett krig, anfallit ett suveränt folk.
Efter första världskriget kom ett andra. Frågan är om vi nu går mot ett tredje. Det finns likheter mellan tiden före invasionen av Ukraina och tiden före Nazitysklands aggressioner i slutet på 30-talet, med "Anschluss" 1938 när Österrike annekterades.
Och kanske finns risken att ett totalt fördömande och en exkludering av det ryska innebär att vi bereder marken för nya konflikter. Ett förnedrat Ryssland vill kanske ha revansch, som Hitler med det tredje riket.
– Det är en bra parallell, att tänka på den grogrund för populistisk nationalism som skapades efter första världskriget. Även Putins nationalism förstärktes av geopolitiska orättvisor. Men nu är steget taget. Krig kan inte rättfärdigas. Det enda legitima skälet för krig är självförsvar.
Kan du inte känna någon stolthet över det ryska?
– Nej, inte just nu. Med tanke på vad mina vänner och kolleger i Ukraina utsätts för är det inte ett högt pris att för egen del inte kunna känna någon stolthet
Under andra världskriget stupade Elena Namlis farbror som rysk soldat i Österrike. Hans föräldrar kunde aldrig besöka sonens grav.
– Det är min dröm att göra det för min fantastiska farmors skull.
Nu har Vladimir Putin kidnappat känslorna runt krigshjältarna. I sin retorik försöker han att väcka liv i den ryska folkandan och patriotismen genom att knyta band till de insatserna i segern över Nazityskland. Putins tal om "avnazifiering" av Ukraina solkar ner hennes dröm.
– Han förstör också den, säger hon.
Elena Namli är professor i teologisk etik vid Uppsala universitet och rysk medborgare. "Jag känner sådan sorg och skam", säger hon om sitt hemlands krig mot Ukraina.
För att illustrera sina känslor vänder sig Elena Namli till litteraturen. Krig är en röd tråd i den ryska historien, despotism och envälde likaså. Elena Namli börjar läsa högt ur en novell av Lev Tolstoj, utgiven efter hans död. Tolstoj var pacifist som med stor integritet kritiserade Rysslands krig, förklarar hon. Novellen handlar om ett ryskt krig i Tjetjenien under tsar Nikolaj den första.
– I novellen finns en förödande kritik av tsaren. Jag förstår i dag varför den publicerades först efter Tolstojs död. Putins attack mot Ukraina påminner om den som tsar Nikolaj beordrade mot Tjetjenien, som Tolstoj skriver om.
Hennes högläsning beskriver bybors upplevelse efter ett angrepp från den ryska övermakten. Deras känslor är starkare än hatet, skriver Tolstoj. Känslan var en "vägran att se människor i dessa ryska hundar, det var ett starkt förakt, ett äckel och en oförmåga att se och förstå de här varelsernas meningslösa grymhet", läser hon ur Tolstojs novell.
Skammen Elena Namli och många ryssar känner nu är viktig här. Krig korrumperar och avhumaniserar med tiden, alla som dras in i krig bryts ned.
– Jag tycker att vi ska ta vara på skammen, den är en adekvat reaktion. När jag och mina ryska vänner skriver och berättar om den förblir vi människor. Att skämmas är inte roligt, men det är bättre än att vara en stolt patriot.
Hon har inga planer på att återvända till fosterlandet "och bli partisan", som hon säger. För det "är hon för tantig". I stället gör hon annat hon kan, som att förmedla kontakter mellan "de som vill stoppa krig och som längtar efter fred", som hon säger.
När ett land inlett ett aggressionkrig mot en granne så finns inga proportioner på fördömandena, menar Elena Namli, professor i teologisk etik vid Uppsala universitet. Skammen hon och många andra känner för sitt fosterlands agerande är rätt och rimlig, tycker hon, och fördömadet kan inte bli för stort.
I hennes flöden luftas drömmar om mer dramatiska och upproriska handlingar än så. Utanför det offentliga pratas det bland människor i Ryssland om att någon modig person borde ta livet av Vladimir Putin, berättar hon. Så stor är upprivenheten.
Men skulle det vara försvarbart? Ett aggressionskrig är ett aggressionskrig, men ett liv är också ett liv. Den ryska etikprofessorn Elena Namli tänker då på den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer som avrättades i Nazityskland för sitt motstånd mot Hitler. Han var en del av ett misslyckat attentat mot Hitler i juli 1944.
– Krig ställer människor inför omänskliga val.