Rycker ut till plågade djur

Elona står med hela huvudet nedkört i sin mat när vi kommer. Hennes bruna päls glittrar i vårsolen. Då och då avbryter hon smackandet för att stanna upp och ta luft. Det är svårt att föreställa sig att denna enorma travhäst varit så mager att revbenen synts.

– Förr fick hon knappt någon mat alls, så nu är hon helt tokig i att äta, säger Birgitta och klappar henne på halsen.

Birgitta bor på den uppländska landsbygden och har två hästar, Elona är en av dem. Birgitta vill inte att vi skriver ut hennes efternamn i tidningen med hänsyn till Elonas säkerhet. Hon har nämligen adopterat Elona via djurskyddsföreningen Svenska hästars värn (SHV) och har bara haft henne i några veckor. Den tidigare ägaren som vanvårdade Elona har flera gånger försökt att få tillbaka henne.

– Ändå har Elona varit hos SHV i nästan ett år och återhämtat sig, men personen som hade henne innan har fortfarande svårt att släppa taget och vill inte erkänna några fel, säger Brigitta.

SHV är en av flera organisationer som samarbetar med länsstyrelser och polis för att hitta nya hem till vanvårdade och övergivna hästar. Mellan 2011 och slutet av 2013 omhändertog förening 323 hästar. Elona, som var en av dem, tog polisen hand om vid ett större tillslag mot en gårdsägare, tillsammans med ytterligare nio hästar, tio katter, elva hundar samt fyra fåglar. Majoriteten av djuren var undernärda, vissa till och med svalt. Hästarna hade ingen torr eller ren plats att vila på och stallet där de vistades stank enligt länsstyrelsens djurskyddsinspektörer av avföring.

– Det känns som att djur har blivit en slit- och slängvara i dag och det är verkligen tragiskt. Det var därför jag ville adoptera en häst den här gången. Djur är levande varelser som förtjänar respekt, säger Birgitta och klappar Elona som stuckit ner mulen i höet igen.

Enligt Svenska hästars värn har problemet med vanvårdade och övergivna hästar ökat de senaste åren. Föreningen menar att länsstyrelserna inte ­hinner genomföra tillräckligt med kontroller av djurägare på grund av brist på ­resurser.

I Uppsala var antalet anmälningar rörande vanvårdade djur över huvud taget det högsta på flera år under 2014, närmare bestämt 460 stycken. Samtidigt var antalet genomförda djurkontroller 320 stycken, vilket är det lägsta antalet sedan 2010.

Enligt Kristina Jansson, chef för veterinärenheten på länsstyrelsen är orsaken att de har fått färre djurskydds­inspektörer.

– Det handlar om en omprioritering av resurserna. Vi har minskat antalet djurskyddshandläggare med nästan en årsarbetare, men samtidigt har vi ut­ökat länsveterinärerna, som bland annat jobbar med smittsamma djursjukdomar, med motsvarande arbetskraft , säger hon.

Kristina Jansson håller inte med ­Svenska hästars värn om att länsstyrelsen inte hinner med allt de ska.

– Många anmälningar behöver man inte åka ut på, utan man kan hantera dem genom att exempelvis kontakta djurägarna via telefon och informera om att de måste vidta vissa specifika åtgärder och sedan får djurägarna skicka in handlingar till oss som styrker att de gjort dem, säger hon och fortsätter:

– Det är klart att vi måste prioritera hårdare, och man önskar alltid mer resurser. Men vi hinner med de akuta ärendena som ofta inkommer som anmälningar, men vi hinner inte med den förebyggande kontrollen i den omfattning som är önskvärd.

Yvonne Boivie är djurhandläggare vid polisen i Uppsala, myndighetens enda. När vi besöker henne i polishuset står en lurvig liten fyrbent krabat och viftar på svansen vid hennes skrivbord.

– Det här är en valp som några personer ringde in till oss om i går. De hade hittat den vid Allianshallen. I dag kommer den att placeras på ett hundpensionat som vi samarbetar med. Om ingen har hört av sig inom tio dagar så kommer jag att börja leta efter ett nytt hem som kan adoptera henne, säger Yvonne Boivie.

Att hitta nya hem åt upphittade djur är en liten del av Yvonne Boivies arbete. En annan del är att samarbeta med länsstyrelsen. Det är länsstyrelsen som genomför djurskyddskontroller och som fattar beslut om en person ska bli av med sina djur på grund av vanvård. Polisen är den myndighet som sedan verkställer besluten.

– Vi kommer in när det är som värst. Och tyvärr har det ofta hunnit gå väldigt långt. Djurägaren har alltid rätt att överklaga besluten, vilket såklart är bra. Men dessvärre gör det att processen kan dra ut ordentligt på tiden och det kan innebära lidande för djuren, säger hon.

Ett typexempel på det är en insats som gick under kodnamnet Silver. Ärendet gällde Sveriges äldsta chinchillafarm som låg i Uppland och som hade kritiserats under flera år av djurrättsorganisationer som ville se den stängd. I mars 2013 gjorde länsstyrelsen en oanmäld kontroll där djurskyddsinspektörerna bland annat slog fast att djurens burar var för små, att djurhållaren saknade utbildning samt att det saknades ventilation och dagsljusinsläpp med mera. Men till följd av diverse överklaganden kom det att dröja ända till oktober året därpå innan länsstyrelsen fattade beslut om omhändertagande. Yvonne Boivie ansvarade för insatsen som krävde fyra djurhandläggare, tre poliser och en distriktsveterinär. Totalt omhändertogs 243 chinchillor.

– Det tog oss hela dagen innan vi hade fångat in alla djuren och placerat dem i våra burar. De flesta av honorna hade stålkragar på sig för att de inte skulle ta sig in och ut ur burarna. Många av kragarna satt så hårt att djuren blödde.

När alla djur hade placerats i burar mötte Yvonne Boivie och hennes kollegor upp representanter från Djurrättsalliansen som tog över djuren för att sedan placera samtliga i nya hem. Djurrättsalliansen är en något kontroversiell organisation som anklagats för att förespråka hot och skadegörelse. Men Yvonne Boivie säger att insatsen inte kunnat göras utan just dem.

– De hade precis de kontakter och den kunskap som krävdes för att ta hand om djuren. Dessutom stod de för alla kostnader för veterinärvården och omplaceringarna, vilket uppgick till omkring 100 000 kronor. De drog i gång en insamling som slutade med att en australiensisk filantrop donerade hela summan.

Uppsalapolisen har inte några exakta siffror uppsatta för hur mycket omhändertagandet av ett djur får kosta. Men enligt Yvonne Boivie måste det vara ekonomiskt försvarbart. Enligt lag ska djurägaren stå för alla kostnader som uppstår vid ett omhändertagande, men det är ofta svårt att driva in alla summor.

– I december 2014 omhändertog vi ett gäng katter, en var en liten kattunge på 800 gram som hade det illa ställt. Inget katthem kunde ta emot den och att lägga ner tusentals kronor på veterinärvård hade inte varit ekonomiskt försvarbart. Det slutade med att jag tog hand om den. Jag har sex hundar och tre katter, tre av djuren kommer från omhändertaganden. Nu har jag ­lovat min man att det inte ska bli fler, säger hon och skrattar.

Katter är mängdmässigt det absolut vanligaste djuret när det kommer till djurskyddsärenden. Enligt de beräkningar som gjorts kostar omhändertagandet av enbart katter minst 15 miljoner kronor om året för landets polis och länsstyrelser. Antalet herrelösa katter har dessutom ökat de senaste åren och enligt samlad forskning beror de på en sak: människans hantering av djuren.

– Katter har låg status. De är billiga att köpa och när man tröttnat på dem så lämnar man dem vind för våg och tror att de ska klara sig, vilket såklart inte stämmer, säger Sibylle Zetterberg.

Hon är ordförande i föreningen Samvetet som driver ett katthem i Uppsala med samma namn. Varje år tar föreningen hand om mellan 150 till 200 katter i Uppsala. Vissa av dem kommer till katthemmets kännedom genom allmänheten, andra genom polisen.

– Bara några dagar före jul ringde polisen till oss och frågade om vi kunde ta emot elva katter. De hade gjort ett akut omhändertagande och behövde placering direkt så vi tog ett rum som tidigare hade använts till förvaring och jobbade en hel natt för att få det i ordning för djuren, säger Sibylle Zetterberg och leder oss in i ett rum som är avspärrat med en gallerdörr.

– Några av dem har fått nya hem, men de flesta är fortfarande kvar här, säger hon.

På golvet står ett dussin skålar med mat och vatten och en rad med kattlådor. Diverse bollar och leksaksmöss ligger utspridda här och var och i ett träd med kojor ligger ett gäng katter och kisar. En helvit misse med skelande isblå ögon kommer nyfiket fram och nosar på oss.

– Vi skulle vilja ta hand om ännu fler katter därför att behovet är så pass stort, men vi har inte tillräckligt med resurser. Att ta hand om en katt och ge den veterinärvård med mera kostar ungefär 3 000 kronor per djur och vi är en ideell förening. Vi tycker att alla katter borde chipmärkas precis som hundar, då skulle man kunna para ihop katterna med dess ägare och kräva mer ansvar, säger Sibylle Zetterberg.

Idén om chipmärkning har redan varit uppe på absolut högsta politiska nivå. På uppdrag av den förre jordbruksministern Eskil Erlandsson (C) gjordes en utredning om en ny djurskyddslag. Utredningen pågick i över två år och resulterade i ett 1 000 sidor långt slutbetänkande som uppmärksammade flera brister i det nuvarande djurskyddet samt konkreta åtgärder. Bland annat chipmärkning och förbud mot att överge djur för att komma åt antalet herre­lösa katter. Men den enda faktiska lagändringen som arbetet ledde till var att tidelag, alltså sex med djur, förbjöds.

– Där var partierna eniga. Men visst hade jag gärna sett att det hade skett fler förändringar, säger professor Mats Sjöqvist, föreståndare för Nationellt cent­rum för djurvälfärd vid SLU som deltog i utredning i egenskap av expert.

Han är inte ensam. I förra veckan överlämnade organisationen Djurskyddet Sverige namnlistor med 35 000 underskrifter till nye landsbygdsministern Sven-Erik Bucht med krav på ett starkare djurskydd.

– Regeringen kommer att se över djurskyddslagstiftningen igen och då tror jag att det kommer ske fler förändringar, säger Mats Sjöqvist.

Men frågan är hur lång tid det kommer att ta. En ny lag har diskuterats på regeringsnivå i nära ett årtionde nu, men fortfarande är de stadgar som gäller från 1988.

– Djurskyddsärenden som rör sällskapsdjur tar väldigt stora resurser, så det torde finns ett ekonomiskt intresse att lösa det. Samtidigt, om vi tar exempelvis katterna, så är det väldigt många människor som äger en katt i dag och ska man då införa krav på id-märkning av de djuren så påverkar det många människor. Och politiker är rädda för att stöta sig med allmänheten, säger Mats Sjöqvist.