När Anna Jansson kliver in i hägnet kommer fyra gotlandsruss genast fram och hälsar. De är små, pigga och bär varken skor eller betsel. I stället är två av dem försedda med varsin GPS-sändare som hjälper forskarna att följa dem. Projektet går ut på att se hur russen påverkar landskapet – och hur väl de klarar sig på egen hand.
– En svensk studie har tidigare visat att det finns fler fjärilar där hästar betar jämfört med i fårhagar. Så vi har anledning att tro att hästar kan användas i naturvårdssyfte och vill undersöka den möjligheten, säger Anna Jansson. Hon är professor på Sveriges Lantbruksuniversitet och leder studien, tillsammans med forskaren Carl-Gustaf Thulin.
Att Sverige redan har så gott om hästar betyder inte att det automatiskt gynnar den biologiska mångfalden. Anna Jansson menar att den moderna hästhållningen nästan ger motsatt effekt.
– Man har för många hästar på för liten yta. Det är inte mycket som kan växa i en lerig paddock. Dessutom används ofta tyngre hästar och de sliter mer på landskapet än vad gotlandsrusset gör, säger hon.
Gotlandsrusset är troligen Sveriges äldsta hästras och den levde vilt på Gotland fram till 1800-talet. I dag räknas den som hotad, men Anna Jansson hoppas att projektet ska resultera i att rasen får en ny chans:
– Om vi visar att gotlandsrusset ökar naturvärdet i betesmarkerna kan det leda till att rasen får en ny arbetsuppgift och kan öka i antal.
Sedan i maj är hästarna utplacerade på SLU:s marker i närheten av Krusenberg gård. Totalt finns tre hägn om vardera 10 hektar, med fyra russ i varje.
– Vi har medvetet valt en plats utan höga naturvärden. Under minst två års tid kommer vi att följa russen och jämföra artrikedomen med kontrollytor, säger Anna Jansson.
De ettåriga russen har tillgång till ligghall och vatten, men får hitta mat på egen hand. Forskarna tittar till dem varje dag och om tillgången till mat blir för liten kommer de att flyttas till SLU för utfodring.
Idén om att använda hästar i naturvårdssyfte är inte ny. På flera håll i Europa har äldre hästraser släppts ut i det fria, tillsammans med visenter och äldre raser av nötkreatur, för att hålla övergivna jordbrukslandskap öppna. Spanien är ett exempel på ett land som numera har återinfört hästar i det vilda, i ett projekt lett av organisationen Rewilding Europe.
Men Anna Jansson tror inte att det är möjligt för Sverige att göra samma sak – i alla fall inte än på ett tag.
– Jag tror inte att Sverige är moget för det. Vi är ett av Europas mest hästtäta länder och det skulle bli svårt att hindra vildhästarna från att interagera med tamhästarna, säger hon.
Kollegan Carl-Gustaf Thulin är mer optimistisk.
– Varför inte förvilda hästar? Det är bra om den diskussionen väcks, med tanke på hur viktiga stora betesdjur är för landskapet och den biologiska mångfalden, säger han.