Den salvan avlossar Henrik Williams, runolog och professor vid institutionen för nordiska språk på Uppsala universitet, utan att tveka.
Han har önskemål som gäller såväl bevarande av, som tillgänglighet till och information om runstenar.
Örbystenen i Universitetsparkens sydvästra hörn visar han som exempel på hur runstenar far illa. Runstenen som Vigmund en gång lät rista och resa till minne av sig själv står under en praktfull tysklönn:
– Träd ger inte skugga och skydd, tvärtom. Stenen står och mår så dåligt att var och en kan se det. Den övre delen är redan några år efter att tecknen målats i nästan oläslig, den nedre indragna delen har väl synliga tecken.
Det är inte bara fallande löv och därav följande bioorganismer som sliter på stenen, bladlössens svarta sekret täcker också ristningsytan.
– Botaniker värnar förstås om träden, men flytta då runstenen några meter!
Henrik Williams har velat få till en flytt av Örbystenen, men ännu har inget hänt. Annars är flytt av runstenar inget ovanligt. Samtliga stenar i Universitetsparken är ditflyttade. Örbystenen stod först nära Björkgården i Rasbo socken men har också funnits på flera adresser i Uppsala, varit en sväng till Paris och världsutställningen 1867 och sedan tappats i Le Havres hamnbassäng. Efter en 30-årig tillvaro i dyn hittades stenen då hamnen muddrades, den bärgades och fick så sin plats i Universitetsparken.
Det är en historia som vilken turist som helst skulle vilja höra.
Alla runstenar har ett eget nummer, Örbystenen har nummer U 1011. Henrik Williams favoritsten, U 937, står i Universitetsparken vänd mot Gustavianum. Den är omsorgsfullt målad, ren och skylten sitter där den ska.
– Det är en harmonisk ristning, den är välskött och den har en treenighetssymbol i centrum. Just den symbolen är ovanlig, kanske för att treenigheten var svår att förklara då som nu, korset är en enklare symbol.
Men skötsel av runstenar är ingen lätt sak. Från metoden som tillämpades ända fram till 1960-talet, lutvatten och stålborste, via ljummet vatten och mjuk borste, vill nu Riksantikvarieämbetet att runstensfaddrar och andra bara rapporterar om något hänt med runstenarna.
– Har de markägarens tillstånd kan gräs och sly rensas bort runt stenen också, men det är faddrarnas ögon och öron vi behöver ute i markerna. Vi tjänstemän är för få, och det är för dyrt att ständigt ha stenarna under bevakning, säger Helen Simonsson som är samordnare för runstensvården.
Helen Simonsson ansvarar också för fadderverksamheten vad gäller runstenar. Fadderregistret håller på att uppdateras, oftast är det hembygdsföreningar och liknande som åtagit sig fadderansvar. Men även om våra runstenar slipper nötas av bioorganismer och ibland ovarsam vård, så riskerar de att förstöras av sura regn och klimatpåverkan.
– Vill vi ha kvar runstenarna i tusen år till så vore det bästa att flytta dem inomhus, i stenkyrkor till exempel där miljön skulle vara idealisk för dem, säger Henrik Williams.
Han har också ett förslag på hur runstenarnas historia och budskap skulle kunna bli tillgänglig för såväl Uppsalabor som turister:
– En app som vid givna gps-positioner berättar om den runsten besökaren står framför oavsett om det är inomhus eller i naturen, det är önskedrömmen. Lägger vi pengarna för ett Jas-plan på vård av och information om runstenar så kommer vi långt, tillägger han.