Rovdjursspåraren läser tecknen i snön
Den långa vintern med ihållande kyla och konstant snötäcke har varit svår för inte minst för rådjuren. Men rovdjuren gynnas även om vintern är svår också för dem. UNT följde med länsstyrelsens rovdjursansvarige Johan Månsson för att titta närmare på ett rådjurskadaver som eventuellt kunde ha dödats av en varg.
- Djuret hade ätits på ett sätt som väckte mitt intresse , säger Johan Månsson när vi är väg ut till Jumkil.
När vi kommer körande på smala slingrande byvägen ser vi direkt var dramat utspelat sig. Vid en skarp vänsterkurva ligger stora pälstussar i snön i en beteshage ett tiotal meter från vägen.
Det är öppna fält runt om med Jumkilsåns dalgång ett par hundra meter österut.
Kadavret ser vi dock inte till.
Johan Månsson börjar redan när vi kliver ur bilen att spana i snön efter spår som kan ge någon vägledning. Harar och rävar har satt avtryck lite varstans på den öppna fälten.
Den senaste tidens väderlek med kalla nätter och vårsolens värme dagtid komplicerar spårandet. Det har gått ungefär ett och ett halvt dygn sedan rådjuret dödades.
- Den som ser ett intressant spår och vill rapportera till oss bör ringa direkt från platsen om man har möjlighet. Inte efter tre timmar eller ett dygn, uppmanar Johan Månsson.
I det här fallet hade bilderna skickats in så snart rådjur upptäckts men Johan Månsson hade av olika anledningar inte haft möjlighet att åka ut förrän dagen efter.
Vi hittar snart platsen där rådjuret mötte sitt öde. Snön är nedtryckt och två djupa rosafärgade hål, ungefär sex sju centimeter i diameter, visar att rådjuret tömts på sitt blod och förmodligen dött ganska snabbt. Men resterna av djuret finns inte kvar.
- Mängden blod och det faktum av att resterna är borta gör det mindre sannolikt att det rör sig om varg eller lo. De krånglar inte till det utan dödar snabbt och äter på plats. Lodjuret kväver sin offer med bett i strupen och det blir endast lite blod på marken och vargen krasar sönder strupen på djuret.
- Lodjuret kan ibland, om det känner sig stört, släpa iväg bytet en bit.Det är förvånansvärt lite spåravtryck vid platsen. Det ser inte ut som det varit någon strid.
- Det måste ha varit hård skare den natten som burit både rådjuret och det djur som dödade det men det borde ändå ha synts mer spår, säger Johan Månsson.
- Förmodligen har rådjuret legat här och överraskats utan att knappt hinna resa sig.
Ett par meter därifrån ligger en brunaktig sörja utspridd på marken.
- Vommen och maginnehållet, konstaterar Johan Månsson.
Intill hittar han rävspillning.
- Normalt tar inte rävar vuxna rådjur men nu när rådjuren är utmärglade är en räv fullt kapabel att döda ett rådjur, säger Johan Månsson.
- Räven riven och sliter i sitt byte, vilket kan medföra stora blödningar, släpar omkring det och biter av någon anledning också ofta av huvudet.Mycket talar alltså för att rådjuret dödats av en räv.
Men var är kroppen? Solljuset mot snön är aggressivt bländande och suddar ut kontrasterna och vi hittar först inga spår som leder därifrån. Men lite längre ner i backen halvvägs mot den plats där vi såg pälstussarna från bilen hittar Johan Månssons vana öga de vaga släpspåren. Och alldeles intill dem syns även avtryck av rävtassar. Runt det ställe där pälstussarna ligger finns ett myller av viltspår som är svåra att utläsa. Ett trettital meter norrut skymtar vi i en liten svacka något som verkar vara resterna av rådjuret. Vi går mot platsen men plötsligt är det något i snön som fångar Johans Månssons intresse extra. Han viker av mot höger och kliver över beteshagens taggtrådsstängsel och sätter sig på huk vid ett par skoterspår ute på fältet.
- Lodjur, ropar han.
I det hårda skoterspåret har lodjurets avtryck bevarats mycket tydligt. Johan Månsson pekar på det karakäristiska lospåret.
- Kattspår är i motsats till spår efter hunddjur assymetriska — "långfingertån" är längre fram än "ringfingertån". Det här är ett högerben.
Han mäter avtrycket som är 8,5 centimeter.
- Framtass, konstaterar han efter att ha hittat även ett avtryck av baktassen i ett det andra skoterspåret.
Eftersom djuret bär sin kroppsvikt i huvudsak på framtassarna är dessa större än baktassarna. Steglängden mäts till 1,4 meter.
Spåret leder mot Jumkilsåns dalgång men vi följer det bakåt där djuret krupit under taggtråden i riktning från rådjurskadavret.
Det är en bock. Huvudet är kvar men kroppen helt renskrapad inpå revbenen. Fällen ligger löst över bakdelen som om någon slängt dit den.
- Förmodligen har lodjuret varit här och fått sig ett skrovmål. Jag kan inte heller helt utesluta att det är lodjuret som dödat , även om det mesta tyder på att det är räven. Lodjur brukar inte gå till kadaver men det här kan vara ett ungt djur.
Innan vi beger oss hem meddelar Johan Månsson Karin Ritscher om iakttagelserna.
- 80 procents sannolikhet att det var en räv som dödade rådjuret, 20 procent för lo. Men inte varg.
- Jag blev intresserad av bilderna eftersom det knappt fanns något kvar av rådjuret. Vargen äter allt på kroppen. Men detektivarbetet på platsen resulterade i att varg kan uteslutas.
-Att rådjuret är så renskrapat beror antagligen på att även fåglar har varit där och tagit det sista.
- Alla är hungriga nu, säger Johan Månsson.
Fotnot: Någon säker vargobservation har inte gjorts i länet under vintern. De allra flesta observationer från privatpersoner om varg eller vargspår visar sig vara falska. Det är enligt Johan Månsson nästan omöjligt att skilja ett vargspår från ett spår efter en stor hund. Däremot är Uppsala och Västmanlands län lotätast i landet. Omkring 30 familjegrupper finns sasmmanlagt i de båda länen.Den som vill lära sig mer om rovdjursspår kan gå in på länsstyrelsens hemsida www.c.lst.se/rovdjur.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!