Rovdjurspolitikens haveri

Regeringens rovdjursutredning har två fatala grundfel. För det första sätter den inte djuren i centrum, utan människan: "Vargstammen bör hållas på en nivå som långsiktigt skapar en större acceptans för vargen ... " Den där "människan" tros tåla max 210 vargar i hela landet.

Varför? Jo: "Tillväxten, särskilt av varg, har inneburit konflikter med människor ... "

Konflikt med vilka människor? De som ser vargen som konkurrent om bytesdjuren har ju all anledning att vårda myten av motsättningen mellan stad och land. Men är dessa representativa för alla svenskar?

Regeringen tror sig veta att "den tidigare rovdjurspolitiken skapat bristande förtroende för politik och förvaltning". Men var är beläggen? I stora attitydundersökningar har acceptansen för den rådande politiken visat sig skyhög just i områden med mycket rovdjur.

Fel nummer två: Rovdjursförvaltningen ska nu bli lokal, och vargarna ska fördelas geografiskt! Politiken tros därmed ta bättre hänsyn till "djurägare och andra berörda".
Men rovdjur kan aldrig vara lokala! En varg kan vandra flera hundra mil, Ryssland-Sverige-Norge. En varg sätter man inte likt en dresserad schäfer där man vill ha den - det är ju en del av tjusningen. Rovdjur är en del av den vilda naturen och inga pusselbitar i regionpolitiken.

Den svenska rovdjurspolitiken 2009 är, om något, en pinsam Stockholmsprodukt.