Och det är förstås därför som DN:s tidigare ledarskribent Barbro Hedvall har utkommit med en bok om den kvinnliga rösträtten där rösträtten för män bara kan tjäna som en bakgrundsteckning till Sveriges verkliga demokratisering. Det är också därför som Liberala kvinnor (tidigare Folkpartiets kvinnoförbund) genomför två stora seminarier, ett i dag och ett i morgon. Här handlar det både om att markera den egna rörelsens förhistoria och om att påminna om att kvinnor alltjämt på många håll är andra klassens medborgare. Vid seminarierna medverkar förutom svenska liberala kvinnor också kvinnor från revolutionens Egypten och från Kyrgyzstan.
UNT startades av medlemmar i den liberala studentföreningen Verdandi som i sin tur grundades av Karl Staaff som blev ledare för Sveriges allmänna rösträttsförbund, liberal partiledare och statsminister. I Verdandikretsen fanns också Ann-Margret Holmgren, ledande inom Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR ? och en tid verkställande direktör för UNT.
Minnet av striden om demokratin är fortfarande obekvämt. Socialdemokrater har genom åren gärna velat framställa sig själva som ensamma i den långa kampen för demokrati. Det har tagit emot att medge att Landsföreningen dominerades av liberala kvinnor ? i sak helt naturligt eftersom de socialdemokratiska förde samma kamp i direkt anslutning till sitt eget parti. Inom LKPR fanns också ett antal högerkvinnor. De hade, som Barbro Hedvall konstaterar, en svår situation eftersom deras eget parti då leddes av män som såg som sin huvuduppgift att bromsa demokratins genombrott.
Men varför ägna tid och kraft åt historiska jubileer när alla är överens i dag? Svaret ligger i samtidshistorien. Behandlar man kvinnors röst och rätt som en trivial självklarhet så missar man laddningen i kvinnors kamp för elementära mänskliga och medborgerliga rättigheter i vår egen tid.
Rösträtten i sig vågar ingen längre ifrågasätta. Men rösträtten är också en symbol och en startpunkt för en jämställdhet som alltjämt kan vara ytterst kontroversiell.