Rörelser i kulisserna
Men en rad aktiviteter de senaste månaderna förefaller motsäga denna verklighetsbild. Nya kontakter har tagits mellan Israels regering och president Abbas. Den amerikanska regeringen har efter åratal av försummelser åter blivit påfallande aktiv och har bland annat aviserat en fredskonferens i november.
Från Saudiarabien, det vid sidan av Egypten viktigaste arablandet, antyds att man under vissa omständigheter kan delta i en förnyad fredsprocess. Och i Tony Blair har kvartetten FN, USA, EU och Ryssland fått en representant som kan antas vara beredd att satsa all sin tid och prestige på att nå resultat.
I amerikansk press (se International Herald Tribune 16/8) har ett "privat" förslag från FN:s tidigare sändebud i Mellanöstern, Terje Röd-Larsen läckt ut. Förslaget påminner om innehållet i de samtal mellan Israels premiärminister Ehud Olmert och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas som i torsdags läckte ut i den israeliska tidningen Haáretz.
Idén är att palestinierna, d v s president Abbas och regeringen på Västbanken, skulle utropa en stat inom provisoriska gränser och att denna skulle få internationellt erkännande. De definitiva gränserna och ett antal andra avgörande frågor skulle sedan lösas i mellanstatliga förhandlingar med Israel, i enlighet med vissa principer som skulle fastläggas i förväg.
Till de principerna skulle höra att gränsen mellan Palestina och Israel skulle följa de stilleståndslinjer som gällde före sexdagarskriget 1967 men modifieras genom byte av territorier motsvarande en viss procentsats. Det skulle göra det möjligt för Israel att behålla de stora bosättningar som finns nära 1967 års "gröna linje" och för palestinierna att i stället få kompensation med områden som hittills varit israeliska. En annan princip skulle vara att Jerusalem skulle vara huvudstad för båda staterna och att flyktingfrågan skulle få en lösning som åtminstone är acceptabel för båda parter, vilket bl a innebär att Israel accepterar ett delansvar för flyktingarnas öde.
Att en uppgörelse mellan parterna måste se ut ungefär på detta sätt har stått klart länge och i praktiken accepterats av viktiga aktörer både i Israel och bland palestinierna. Det nya är att Röd-Larsen också visar på ett nytt sätt att komma framåt:
Palestinierna är trötta på förhandlingar i små etapper, som i praktiken inte leder någon vart. Israel vågar inte gå rakt på förhandlingar om en definitiv uppgörelse eftersom för-
troendet för motpartens vilja och förmåga att respektera denna varit för lågt. Genom en provisorisk lösning som leder vidare till förhandlingar om ett slutligt avtal hoppas Röd-Larsen ha hittat en medelväg som kanske skulle kunna fungera.
Det är hur lätt som helst att räkna upp omständigheter som talar emot ens en försiktig optimism. Men inte desto mindre finns det några yttre faktorer som nu kan bidra till att framsteg faktiskt kan göras.
Irans uppenbara stormaktsambitioner i Mellanöstern har skapat tydlig oro inom de sunnimuslimskt dominerade arabstaterna - liksom i Israel. Varken saudierna, Egypten eller kretsen kring president Abbas har någon lust att se Iran utvidga sitt inflytande i området med Palestinafrågan som verktyg och med Hizbollah och Hamas som allierade.
Hamas maktövertagande i Gaza tvingar Israel att fokusera på problematiken kring Västbanken, det större av de två palestinska territorierna, om inte annat så för att motverka risken att Hamas tar över där också. Samtidigt har president Abbas fått starka skäl att visa att han - och inte Hamasledarna - kan skapa bättre levnadsvillkor och någon typ av framsteg i relationen till Israel. Och Bushadministrationen, vars krig i Irak oavsiktligt bidragit till Irans nya maktställning, har starka skäl att försöka uträtta åtminstone något som kan förbättra dess eftermäle.
I en del analyser dras paralleller till förhållandena kort före genombrottet i förhållandet mellan Israel och Egypten 1967. Den konventionella visdomen sade att läget var hopplöst. Men Israel och Egypten, som då var konfliktens inre kärna av aktörer, insåg att man hade gemensamma intressen och valde att göra upp, trots fördömanden från de kringliggande arabstaterna men med stöd från stormakterna. Skillnaden i dag jämfört med 1977 är i så fall att också flera kringliggande arabstater har ett intresse av att försöka komma framåt.
Reservationerna mot en analys av detta slag är uppenbara: Israel har en svag ledning, den palestinska ledningen är inte starkare och president Bush är på väg ut. För att utnyttja de nya möjligheter som kanske uppstått så krävs ett politiskt mod som ingen vet om någon av aktörerna verkligen besitter.
Så jobbar vi med nyheter