Roligt men schablonfyllt

Det är som oftast nu för tiden hisnande vackert och skickligt gjort tekniskt i denna animerade skröna. Dessutom är genusperspektivet mer än politiskt korrekt, här är det den feminina sidan som har alla de modiga hjältarna. De svenska rösterna är också bra (engelsk version finns att tillgå) . Tyvärr lever inte manus, dialog och musik riktigt upp till den nivån.
Det handlar om den sällsynta blå arapapegojan. Det finns bara två exemplar kvar i världen. En blev som liten fångad och avtappad från en lastbil. Blu växer upp hos en flicka, Linda, i USA, som sedermera blir bokhandelsägare. Blu får på det viset i sig mängder av boklig bildning och det är egentligen bara en sak han inte kan: flyga!

En dag blir han upptäckt av en fågelforskare som tar med honom och Linda till Rio de Janeiro för att ljuv musik och ägg ska uppstå när han träffar den sköna Jewel. Förvecklingar uppstår förstås och snart är han på rymmen, fastkedjad med henne, jagad av slemma fågelsmugglare.
Historien är den gamla vanliga, berättad med sedvanlig och ganska schablonartad stil. Blu är dock en charmig bekantskap liksom Jewel och Linda. De bekantskaper de träffar efter vägen är också oftast roliga och skurkarna tillräckligt onda. Självklart hamnar de även mitt i den stora karnevalen, det är ju Rio det handlar om, och det blir massor av musik.

Den tillhör dock den svaga sidan, mest gammal skåpmat dessutom. Det är befriande när Blu utbrister: ”jag hatar samban, allt låter ju likadant”. Det gör det också i filmen. Men koreografin är magnifik i de många dansnumren.
Som helhet en hyggligt bra animerad action- och romansfilm, med ett budskap om att man ska vara rädd om naturen. Fast lite sammanfattas filmen av att man ständigt upprepar att det finns fler fåglar än Blu som inte kan flyga: ”storken till exempel”?!
Möjligen är det strutsen man tänkt på men stuckit huvudet i sanden medan det rätta svaret gavs.