På håll ser det ut som golfbollar på Kåbo GK:s gamla golfbana i Rosendal. Men det är bara röksvampar. De frodas när ingen greenkeeper är där och håller efter dem. Gräset klipptes senast i maj. Naturen håller på att ta över.
UNT har stämt träff med en botaniker för att ta reda på vad som händer med en golfbana som överges. Lisel Hamring är frilansande naturguide, Linnéguide och naturvägledare på Biotopia i Uppsala. Hon är intresserad av ekologisk succession, ett ekosystem i förändring där ett nytt växt- och djursamhälle ersätter ett tidigare. Med gummistövlar på fötterna och en svensk fältflora i handen skrider hon till verket redan på banan där man övat puttar, intill det gula klubbhuset.
– Det här ser ju helt magiskt ut! Som en sjöbotten, nånting man inte ser, utropar hon och börjar skratta när hon upptäcker hålen.
Den fortfarande gröna gräsmattan har stora fläckar av skirt rödrosa gräs. Vi går vidare söderut mot den riktiga golfbanan som tidigare var en perfekt kortklippt gräsmatta. Nu är den en böljande äng klädd med lila väddklint, bergsyra, foderlosta med vackra röda ax, rölleka, grässtjärnblomma, gul femfingerört, trasslig kråkvicker, doftande gatkamomill, gulmåra, vild timotej, ljuslila åkervädd, revsmörblomma och djupt blålila oxtunga. Lisel Hamring bryter av en harklöver.
– Det här är en underbar växt som man ska uppleva med sina sinnen, den har som små söta hartassar, säger hon kärleksfullt.
Vi hittar även harbajs och maskrosor, men inget ogräs...
– Det finns inga ogräs, bara växter som växer på ställen där människan bestämt att de inte ska vara, det måste man komma ihåg, säger Lisel Hamring strängt.
Rent botaniskt tycker hon att platsen är enahanda.
– När man sett en plätt har man sett det mesta.
Till skillnad från fairway och ruff ser greenerna med de numera flagglösa hålen döda ut. De är kala, med undantag av några gröna mossliknande partier.
– Det ser väldigt onaturligt ut, det bara snurrar runt i mitt naturöga, säger Lisel Hamring.
Ett telefonsamtal till Kåbo golfklubbs kassör TrotteRamsin ger förklaringen:
– En green är uppbyggd på ett helt annat sätt än fairway som är en vanlig gräsmatta nästan. En green är i princip hårdpackad sand med en kultiverad grässort som ska växa utan att bli hög. När man inte vattnar den tar väder och vind knäcken på gräset, berättar Trotte Ramsin.
Skyltarna som guidar till hålen står kvar. En grön papperskorg i plast är till hälften dold av det höga gräset. Med höga knälyft går vi förbi vackra träddungar som fåglarna verkar gilla och tar bron över ett grönsörjigt vattendrag som säkert är fullt av bortslagna golfbollar. Där hittar vi en reva ur myntafamiljen som luktar unken gammal källare. Till slut kommer vi till de nya studentbostäderna som liksom svamparna växer upp i utkanten av golfbanan. I sandbunkrarna ligger fortfarande krattor med böjda skaft. Sandgroparna väcker Lisel Hamrings intresse. Där trivs en massa små kryp.
– Det finns inte så många sandmiljöer. Människor bygger igen dem, säger hon.
Här ser man vad som krupit ut i sanden först: pionjärer som maskrosor, grästuvor, örten jordrök och myror som lagt ägg strax under ytan. Det kan få symbolisera hela golfbanan i förvandling. Än så länge finns bebyggelsen bara i utkanten, men så småningom kommer den att krypa in och täcka hela Rosendalsfältet.