Röda khmererna inför rätta
Så borde det i alla fall vara. Men verkligheten är mer oroande. Det har tagit åratal av konflikter och anklagelser om korruption för att rättegången alls ska kunna genomföras. Misstron mot Kambodjas rättsväsende är stor och ordningen med både internationella och kambodjanska domare kan ifrågasättas. Dessutom har några medlemmar i den sittande kambodjanska regeringen själva ett förflutet inom Röda khmererna. När Pol Pot, Röda khmerernas ledare, avled 1998 räknade många med att han i själva verket mördats för att inte kunna avslöja andra personers delaktighet i massmorden.
Man ska inte föregripa domslut. Men det är, trots betänkligheterna, svårt att föreställa sig annat än fällande domar. Om domstolen förmår värna sin integritet och stå emot de påtryckningar som många fruktar så kan kanske rent av nya fakta komma fram, som kan göra det lättare för kambodjanerna att förstå vad som hände.
De stora dragen i den kambodjanska katastrofen är väl kända. Den hemlighetsfulla kommunistgerillan fick sin chans när en USA-understödd kuppregim 1970 tog makten i landet. När denna regim bröt samman, samtidigt med regimen i Sydvietnam, inträffade något som ingen utomstående hade förutsett: Kambodja stängdes mot omvärlden. På några dagar tömdes städerna på sin befolkning. Religion, familjeband, pengar, privategendom av alla slag förbjöds, liksom allt som kunde förknippas med "kapitalism" och stadskultur. I stället skulle ett "nytt samhälle" byggas upp på landsbygden som om världen, kulturen och historien inte existerade.
Djupare ned i avgrunden har ingen kommunistisk regim gått. Städer, kapitalism och utländskt inflytande likställdes. Alla människor som på något sätt påverkats av sådana företeelser skulle i princip utplånas - tanken att de skulle kunna omskolas avvisades både teoretiskt och praktiskt.
I princip var endast barn som vuxit upp på gerillakontrollerat område fria från farliga tankemönster - en förklaring till att Röda khmerernas soldater ofta var så påfallande unga,
ibland inte ens tonåringar. De som levt och vuxit upp i andra delar av landet tvingades till slavarbete under outhärdliga förhållanden, om de inte mördades genast.
Men för att få överleva i det nya samhället krävdes ännu mer, nämligen en familjebakgrund utan kapitalistiska inflytanden. Definitionen på folkmord brukar ju vara att människor mördas enbart på grund av sin bakgrund, etniskt, språkligt eller religiöst. Men i Kambodja bröt alla distinktioner samman - en "kapitalistisk" bakgrund, t ex i form av läkarutbildning, kunskaper i utländska språk eller någon förfaders yrkesval smittade av sig på anhöriga och ansågs gå i arv till efterkommande. Vissa samhällsgrupper var onda i sig själva.
Denna strävan efter absolut renhet och enhetlighet hade ännu ett inslag: I det socialistiska samhället förutsattes alla vara friska, starka och lyckliga. Följaktligen kunde det inte finnas någon plats för handikappade, utvecklingsstörda eller kroniskt sjuka. Sådana människor tillhörde ett övervunnet utvecklingsstadium och måste utplånas. Detta, liksom föreställningen om "ärftlighet" och om att skapa en helt ny befolkning, tycks Röda khmererna ha uppfattat som en heroisk vidareutveckling av traditionell kommunistisk ideologi.
Röda khmererna störtades genom att grannlandet och arvfienden Vietnam invaderade Kambodja 1978. Den mest fullständiga politiska analysen på svenska av det system de byggde upp finns i Kommunismens svarta bok (1999). En lysande skildring av hur svenska vänsterintellektuella lät sig duperas finns i Pol Pots leende (2006) av Peter Fröberg-Idling (också medarbetare i UNT). Nu får vi kanske veta ännu mer.
Så jobbar vi med nyheter