Ingen oroar sig över det – jag hoppar visserligen förskräckt till i baksätet på vår bil när en soldat plötsligt fyrar av en eldskur i luften på motsatta trottoaren, men så är jag inte heller Benghazibo. Här verkar de flesta ha vant sig, efter fyra månader av högljudd frihet.
Under Moammar al-Gaddafis styre skulle den som olovligen ertappats med så mycket som en tomhylsa i sin ägo ha slängts i fängelse, eller värre. Men nu, sedan regimen störtats i östra Libyen syns beväpnade upprorsmän i varje gathörn, där de dirigerar trafiken eller bara dräller omkring, i väntan på att åter få åka till fronten.
De bär alla möjliga uniformer – eller delar av uniformer, eller inga uniformer alls – och åker i buckliga pickuptruckar och jeepar med kulsprutor eller automatkanoner fastlödda på flaket. Tungt rustad munterhet råder. Stämningen är god, soldaterna uppenbart populära bland Benghazis invånare, och de flesta slåss för småpengar eller inga pengar alls – för Sakens skull. Alla ler brett, gör segertecken och tummen upp, och gång på gång ropas vi besökande utlänningar in för ett fotografi, ett handslag eller ett tack för omvärldens stöd.
Organisationen är det lite sämre med. Rebellarmén har två rivaliserande befälhavare, och även om de till nöds håller sams verkar den civila rebellregeringen inte ha vågat avskeda någon av dem. Att det finns en outtalad oro för inre oroligheter är tydligt. Stora affischer från regeringen ber soldaterna att inte skjuta i luften, för det skrämmer barnen, och propagandaplakaten upprepar som ett nervöst mantra sina slagord om det libyska folkets enighet och vikten av att alla står tillsammans.
Den revolutionära stämningen i Libyen går inte att ta miste på, och inte heller på modet och offerviljan – sjukhusen är fulla av unga killar med fruktansvärda skador. Men om motståndsarmén inte lyckas organisera sig ordentligt, bådar det illa. Gaddafis fall, när det nu sker, kommer att bli slutet på ett blodigt krig – men kan i värsta fall följas av blodig fred.